Tjatiga grepp i fablernas värld

Ingen kan säga annat än att Wes Anderson har en speciell stil, och överlag är jag också tämligen förtjust i hans filmer, däribland The Royal Tenenbaums och The Life Aquatic. Men greppen börjar kännas igen, och ibland tenderar de också att bli tjatiga. Detta märks inte minst i denna filmatisering av Roald Dahls Den fantastiska räven.

Efter att ännu en gång ha fastnat i en fälla lovar Herr Räv dyrt och heligt frugan Felicity att lägga av med tjuverierna. Det är därför han nu ett antal år senare lever ett lugnt medelklassigt familjeliv när han inte skriver krönikor i det lokala bladet.

Fast jaktinstinkten är dessvärre inte helt död, så efter visst funderande bestämmer han sig för att tillsammans med sin motvillige bäste polare, pungråttan Kylie, göra en sista stöt mot grannskapets tre rävhatande bönder.

Andersons filmer brukar drypa av subtil humor och absurditeter på längden och tvären, och Den fantastiska räven är inget undantag i det avseendet. Tanken är väl att man på sedvanligt maner ska fnissa och se det geniala i de diskreta lustifikationerna, men vid det här laget ter sig det hela påfrestande självmedvetet. Sedan kan fanatikerna orera hur mycket de vill om eventuella allegorier och goda budskap i sagans form.

Den som söker ett udda alternativ till Disneys och Dreamworks animerade blockbusters lär förstås dregla över denna barnfilm för vuxna som vill ge sina telningar kvalitetsfilm med modersmjölken. Själv har jag dock svårt att se förbi den ryckiga öststatsorienterade animeringen av sjuttiotalssnitt som påminner en om att långt ifrån allt var bättre förr.