Späck träffar ofta det komiska målet

Efter den flodvåg av svenska polisrullar som vällt över oss i längsta laget nu är väl en drift med alltihopa det naturliga steget, men att parodier är svårt har vi sett upprepade gånger på senare år. Vem minns till exempel inte plågsamma försök som Date Movie och Epic Movie. Samtidigt kan man konstatera att klassikerna Titta vi flyger, Top Secret och Nakna Pistolen-trilogin alltjämt är det enda i genren som verkligen är sevärt. Det är i det ljuset man ska se Kommissarie Späck, så ärligt talat var väl inte förväntningarna på topp trots en oväntat rolig trailer.

Fast med nyktra någorlunda objektiva ögon måste jag ändå konstatera att regissören Fredde Granberg, skådespelarna och resten av upphovsmännen har gjort ett rätt hyggligt om än knappast oumbärligt parodiförsök. På samma gång är gagsen ganska skönt crazy och inte sällan osvenskt politiskt inkorrekta. Fråga till exempel dig själv när man vågade skoja med drogande, blodigt våld och ”fantastiska” kvinnobröst i en svensk film senast.

I handlingens centrum står polisparet Mårten Späck och Grünwald Karlsson, som hamnar i ett fall som involverar en piratkopieringsliga. Att allt inte går som på räls är förstås givet. Inte minst påverkar Späcks oavbrutna ätande och Karlssons ständiga vredesutbrott utredningen i negativ mening. Det är alltså tur att duon får välbehövlig förstärkning i form av den lackklädda hårdingen Irene Snusk. Hon kan ju både lite Matrixtricks och hantera sina två jättestora pistoler när skurkarna visar sig

Det säger emellertid sig själv att skrattnerven inte retas så mycket som man velat. En del skojerier faller platt till marken. Å andra sidan finns här flera inslag jag gärna ser om. Späcks bildvisning av blodiga mordoffer för skolbarn eller den missbrukande grannen på balkongen i Rolf Skoglunds skepnad är till exempel tämligen obetalbara.