Inga fler stänkare för Beck

Sannolikt har jag sett alla Beck-filmer som gjorts. Det är en lite jobbig insikt. Det innebär att dussintals timmar slösats bort på seg och oinspirerad deckarsörja i vad som måste vara världshistoriens längsta filmsvit. Tur då att senaste, och enligt ryktet sista, Beck-rullen är helt okej.

I film nummer 25 med radarparet Haber och Persbrandt i huvudrollerna ska de lösa mordet på en åklagare som blivit levande begravd. Det mesta pekar på en MC-liga som hon utredde, men när ledaren också hittas nedgrävd inser poliserna att motivet är ett annat. Allt fler offer hittas mördade på samma sätt, och frustrationen och ovissheten hos utredarna växer.

De flesta medverkande verkar onekligen ganska trötta på sina karaktärer, endast Måns Nathanaelsson visar upp nån spänst och glöd, möjligen för att han har en större roll här. Persbrandt är nedtonad; Gunvald varken vrålar eller slänger misstänkta i väggen, medan Peter Haber mest ser ut som en sömngångare. Fast Becks spritglade granne är i vanlig ordning en höjdpunkt.

Men historien är väl berättad, och jakten på gärningsmannen känns trovärdig, trots flera vändningar. Därför är det ett utmärkt tillfälle för Beck att lägga pistolen på hyllan och ta sig några stänkare utan bekymrade rynkor i pannan.

(Filmen får premiär på måndag 21 juni)