Vankelmodigt triangeldrama

Vampyrer ska vara farliga, mystiska och blodtörstiga enligt myten, vilket manifesterats i film och litteratur ända sedan romanen Dracula av Bram Stoker kom för drygt 100 år sedan. Tv-serien True Blood är ett av de senaste exemplen, då den innehåller mycket blod och en hel del sex.

Precis tvärtom är förhållandet i Twilight-sagan. Där är det "No blood", inget sex före äktenskapet och vampyrerna känns varken spännande eller gåtfulla, främst åskådliggjort genom den i dubbel bemärkelse bleka Edward, föremål för 17-åriga Bellas kärlek.

Men så är ju Stephanie Meyer, skaparen av Twilight, medlem i the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, mormonkyrkan som förordar familjelivet, fördömer alkohol och tobak och hyllar så kallade goda moraliska principer.

Detta blandar Meyer in i triangeldramat mellan Bella, Edward och varulven Jacob. Det blir en segdragen process där Bella velar fram och tillbaka om vem hon ska välja av de snygga gossarna.

Den tramsiga historien stoppar gång på gång upp händelseförloppet i Eclipse, där en elak vampyr vill utkräva hämnd på Edward, och därför skapat en armé av blodsugare som ska döda Bella. För att skydda henne tvingas Edward och hans familj samarbeta med Jacob och de andra varulvarna, vilket förstås inte är friktionsfritt.

Det går naturligtvis att göra intressanta filmer av omöjlig kärlek, men Twilight-serien lyckas inte med det, frågan är ens om de försöker. Nu har jag visserligen inte läst böckerna, det sägs att även vuxna kan ha behållning av dem, men filmerna är i grund och botten banala "chick flicks". Av den anledningen också ganska ointressanta för dem som vill ha nåt mer av en vampyrfilm än dröjande blickar och varsamma pussar.

Men målgruppen, de miljontals flickor som läst Twilight-böckerna, kommer förstås reservationslöst älska även Eclipse, precis som de dyrkade de två föregående filmerna.