Dirty Harry med Jesuskomplex

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Och den snart 79- 
årige Clint Eastwood, mannen bakom världens kanske mest kände  
filmhämnare Dirty Harry, har onekligen blivit gammal. Att döma av Gran  
torino har han blivit religiös också.

Regissören Eastwood spelar huvudrollen som Walt Kowalski, en  
pensionerad Koreakrigsveteran som precis blivit änkeman. Utan att  
använda för stora ord kan man säga att Gran torino börjar som ett  
skämt. Kowalski morrar (ja, morrar) åt barnbarnen, suckar åt alla  
andra och beklagar sig över "gulingarna" i huset bredvid. Eastwood tar  
begreppet "gammal och bitter" till en helt ny, parodisk nivå som är  
omöjlig att ta på allvar.

Trots att gubben Kowalski behandlar alla som skit blir granndottern  
Sue lite förtjust i honom sedan han kört iväg ett asiatiskt gäng som  
försöker rekrytera hennes yngre bror. Och trots att han fortsätter med  
sina rasistiska tillmälen tyr sig grannarna till Walt, som i sin tur  
tar sig an den unge mannen Thao på det sätt som han aldrig  
uppmärksammade sina nu vuxna söner.

Filmen vill säga något om krigsskadade veteraner, gängproblematik,  
släktrelationer, moral, vänskap och allt annat mellan himmel och jord.  
Och så var det religionen, som löper genom filmen ända fram till det  
Jesuslika slutet.

Någonstans under det klumpiga manuset, de föreläsande replikerna och  
det risiga skådespeleriet kan man ana en viss innerlighet, men det är  
bara enstaka ögonblick som inte klingar falskt. Gott filmhantverk  
och några varma ögonblick gör ingen film.