Gullig vovve spelar på känslosträngarna

Marley och jag har dragit in svindlande slantar hemma i USA. Inte så konstigt kanske, eftersom den är baserad på en massiv bestseller i må bra-facket. Men även om det har blivit en ganska sympatisk och mysig film, så är den också tämligen jämntjock och menlös.

John och Jennifer är journalister i början av karriären som efter några års äktenskap börjar fundera på att ta nästa steg i sin gemensamma tillvaro. Åtminstone börjar Jennifer med den biologiska klockan i åtanke fundera på om två inte borde bli tre snart. John är dock inte lika säker, så när kompisen Sebastian föreslår ett hundköp för att skjuta upp det oundvikliga får det bli så.

Hundälskare lär falla som furor för labradorerna som spelar titelrollen. För givetvis är de alldeles bedårande och sådär tokigt charmiga som filmhundar ska vara. Filmen som helhet är dock en splittrad historia. Den första halvan har en bakåtlutad ton, som nästan är i lättsammaste laget. Sedan kommer barnen in i bilden, och då förvandlas det hela plötsligt till ett vardagligt och inte särskilt övertygande drama om livets pussel och äktenskapliga slitningar.

Helheten haltar således och därför spelar det i slutänden ingen roll hur söt Marley är. Å andra sidan lär de som väljer att se Marley och jag enbart med hjärtat bli förförda. Själv ska jag erkänna att det sorgliga slutet berörde betydligt mer än väntat. Men så är ju också en hjälplöst stirrande hund ett säkert kort om målet är att spela på publikens känslosträngar.