Markus Krunegård gör poesi av vardagen

"Vad är det som gör en popstjärna till en popstjärna? Har man det naturligt i sig, eller är det nåt man blir; nåt man måste lära sig?"

Det funderar jag på när Markus Krunegård gör den andra av två exklusiva konserter på Södra Teatern i Stockholm.

I fallet Krunegård är svaret ganska enkelt. Han är född popstjärna. Kanske visste han inte om det förrän han började göra soloplattor på svenska. Som medlem i rockbandet Laakso var han förvisso naturlig frontman, men det är först nu Markus Krunegård är en angelägenhet för hela landet. En artist som får både tonårsbrudar att tjuta, såväl som 40-åriga rockkritiker att nicka gillande. En sån som frammanar känslor och tankar hos sina lyssnare, oavsett ålder och ursprung.

På måndagen i Stockholm spelade han i kronologisk ordning alla låtarna från den ena av hans nya skivor, Prinsen av Peking. Dagen efter var det dags för den lite kantigare (och i mitt tycke bättre) Lev som en gris, dö som en hund.

Och de 414 åskådarna per kväll som löst in sig var förstås inte svåra att övertyga; som 30-åringen med Sveriges mest markanta poplugg själv sa, konserterna har inte annonserats, ändå är det utsålt. Vi som var där är alltså dom som bryr sig mest.

Vi anser nämligen att Markus Krunegård har det essentiella för popstjärnor.

I hans texter finns kärlek, hopp, hat, existentiella funderingar och diskbänksrealism med ett bankande hjärta. Han gör poesi av vardagen.

Melodierna är lättnynnade och refrängerna, trots den ofta kluriga strukturen, fäster omedelbart.

På scen är han en odiskutabel fixstjärna, helt äkta i sitt utryck, inte en skymt av tveksamhet. Bara spelglädje och charm. Och roligt mellansnack, bara en sån sak.

Och tonårsflickorna i Converse och tvärrandiga tröjor skriker, suckar, snyftar och sjunger med Markus: "Jag vet vad den sista jag älskar kommer heta".

Det är rent gripande att se.

Måndagens konsert började lysande, med hitten Hela livet är ett disco, med självaste Mauro Scocco på kompgitarr. Sen följde låtarna helt enligt skivan, där framför allt Hollywood Hills, Dålig på vardag och Trelleborg – Travemünde – Världen, den sista med körsång av de muntra flickorna i Those Dancing Days, var kvällens höjdpunkter.

Efter sista låten Mitt kvarter tackade bandet för sig. I konsekvensens namn vad det ju bara skivan som skulle framföras, och således blev det inga extranummer. Lite snopet, samtidigt både kaxigt och smart att lämna folk suktandes efter mer.

Samma sak dagen efter, men då en rockigare inramning, med fler gitarrer och mer attack och närvaro än måndagens konsert. Inga extranummer, men fantastiska versioner av låtarna, varenda en bättre än på albumet.

När röda blomblad singlade ner över Markus, ensam på scen, sjungandes Sommaren står o väger, så var det finalen på en triumf i det lilla formatet, en historisk händelse. Det var födelsen av en stor stjärna vi 828 åskådare på Södra teatern fick se måndag och tisdag kväll, om detta är jag alldeles övertygad. Och att Markus kommer att stjäla både krona och mantel av popkungen Håkan Hellström är jag ännu mer säker på.

13 februari anländer Prinsen av Peking i Sundsvall. Missa på egen risk.