Alex & Co håller stilen

Enligt uppslagsverken betyder ordet revy en teaterföreställning med musik, sång och sketcher, vanligen med anspelningar på aktuella händelser. Genren lanserades på 1720-talet i Paris och introducerades i Sverige 1845 av August Blanche på Nya Teatern. En glansperiod inföll 1920-50 med Ernst Rolf och Karl Gerhard samt på 40-talet genom Gösta Bernhards och Stig Bergendorffs crazyrevyer, på 1950-talet genom Povel Ramels Knäppupprevyer och på 60- och 70-talen med Hasse & Tage. Från 1980-talet har revytraditionen förnyats av Galenskaparna/After Shave. En speciell form är de årligen återkommande lokalrevyerna.

Här i kommunens södra del finns det en revytradition och nu har genren fått en pånyttfödelse då Alex Åsenlund och några likasinnade för ett par år sedan åter satte Njurunda på revykartan. Med den föreställningen i kärt minne var mina förhoppningar om en ny succé av årets evenemang högt ställda. Till min stora glädje fick jag och den utsålda salongen vara med om en ny välspelad succéföreställning i två akter.

Årets revy hade temat Gallerian In och Ut. Vaktmästare Edwin, gestaltad av Alex Åsenlund hade en vision om att glasa in hela Kvissleby till en jättegalleria. Med den som utgångspunkt gick de olika numren in i varandra med en osynlig sammanhållande tråd. Men även andra aktualiteter som Dansbandskampen, nedskärningar inom vården, Apoteket med mera kommenterades. Vi fick se samma ensemble som tidigare och det märktes direkt i inledningen att deras scenteknik påtagligt hade utvecklats. Allt utfördes med säkerhet utan darr på manschetten. Förutom Edwin var figurerna desamma som tidigare, Lisbeth gestaltades av Camilla Weidman, hennes hemmavarande son Gunnar av Mats Jonsson, närpolisen Birger av Tord Sundvall och byns bimbo Karin av Victoria Sjöbom. De tolkar inte bara de välskrivna texterna med finess och elegans, tjugotre av totalt tjugosju nummer var egenhändiga alster, de bjuder också på obetalbart kroppsspråk till den fulltaliga publikens stora glädje. Det var hög klass på samtliga nummer men som alltid i sådana här sammanhang är det något eller några som höjer sig över mängden.

Exempelvis DC 9 där Alex med fantastisk mimik spelade en överförfriskad pilot som tappat bort sitt flygplan, en DC 9. Att spela så här aspackad kräver skärpa och timing och det har Alex. Att Mats i polisrollen kunde hålla sig för skratt var imponerande. För vi som satt i salongen dubbelviktes av skrattsalvor. Aven Dansbandskrampen fick en rejäl omgång där alla var utspökade i glittriga kläder som dansbandsmusiker typ Lars-Kristerz bär. Med det svängiga bandet i ryggen bjöd ensemblen på några sköna dansbandslåtar med lite skruvade texter. Nedskärningarna i vården skulle landstingsledningen fått se. Här hade man fått till det på kornet om vårdsituationen.

Mats Jonsson visade på ett obetalbart sätt hur svårt nykteristerna har i samhället. Här var problematiken vänd från Anonyma Alkoholister till Anonyma Nykterister. För att gå på krogen att dansa fick han träna på att ta snedsteg. Spraya munnen för att dofta fylla! Ett mycket tänkvärt inslag.

Apoteket fick sig en riktig känga för sin långsamhet att hantera kunderna. För att få ut sin medicin måste ärendet gå igenom flera händer innan det hamna i kundpåsen. Ett träffsäkert nummer som apotekspersonalen bör se.

Även det frireligiösa fick sig en känga där Mats Jonsson i Väckelserörelsen gestaltade en modern amerikansk helbrägdagörare som kommit för att frälsa Kvisslebyborna. Budskapet lästes på engelska som Edwin (Alex) inlevelsefullt översatte, trots bristande språkkunskaper, lät det trovärdigt. Numret drog ner skrattsalvor!

Med årets Revyn i byn upprepade Alex & Co succén från förra gången. En tajt välspelad ensemble och ett fyndigt textmaterial, övervägande hemsnickrat, och en lysande orkester i Jam Jam Bros vad kan man mer begära. Tack för en härlig föreställning med mycket humor och med massor av skratt. En perfekt avslutning på år 2009!