Sundström ännu närmare utan gitarr

Lokalen fylls på i ett jämnt flöde när Dan Fägerquist tar ton. Hans tolkningar av poeten och Vladimir Vysotskij får publiken att stanna upp och tystna.

Scenen är mörk, men lyses upp av två svaga lampor och en stor kandilaber som är placerad i bakgrunden. Den dunkla stämningen som rummet för med sig får tillsammans med Dan Fägerquists märkliga inlevelse atmosfären att kännas som kring en lägereld.

Visorna med sitt monotona komp känns mer som ett egenupplevt berättande, historier han skildrar medan publiken hängivet lyssnar, de suger med ett leende in orden om döden och olycklig kärlek.

När Stefan Sundström stiger upp är lokalen nästintill fylld.

Vanligtvis brukar han övergivet, på ett blottat sätt uppenbara sig på scenen. Nu, däremot fyller han den med sig själv och Mäskkvartetten. I första anblicken får man känslan av att intimiteten inte kommer att vara densamma. Men istället för att bekläda scenen ensam så beklär han den med sina abstrakt nakna och ensamma sånger.

Då han vid fyra utvalda tillfällen lägger ifrån sig gitarren och slår sig ner på den tomma stolen kommer vi honom ännu närmre. Med sin ledlösa kroppshållning, sitt bräkande och sitt känslosamma ansiktsintryck klär han av sig för oss.

Lokalen känns perfekt för spelningen, bortsett från ständigt återkommande störningar från mobiltelefoner så fungerar också ljudet det som det ska.

Stefan Sundström skapar en tvåvägskommunikation, något som får honom att humaniseras och befinna sig på samma nivå som publiken. Han sjunger fel, är spontan och skojar friskt med både åskådare och bandmedlemmar. Då och då känns det som att stojigheten och vänstersnacket tar överhand och fokus tappas. Den varma känslan och Stefan Sundströms närvaro och naturlighet väger dock upp vilket räddar honom och bandet.

Han lyckas trollbinda publiken, och vid spelningens slut vägrar de att ge upp. Efter fyra extranummer tackar aktörerna för ett minnesvärt sista gig innan sommaren.