Trasan och apan Banarne besöker Sundsvall med sina kompisar pirayan Maya och den köttätande växten Roger. I en grönskande regnskog bor de tillsammans i en trädkoja. Allt är egentligen frid och fröjd tills den förfärliga fröken Öken vill förstöra allt genom att hugga ned deras hem. 

Föreställningen är fartfylld och späckad med intriger och vändningar. Fröken Öken (Ayla Kabaca), gör entré med en stinkande och rökbolmande maskin vid sin sida. Hon tar ett djupt andetag och konstaterar att det inte finns något som luktar så gott som avgaser.

Tillsammans med Herr kameleont försöker hon muta Banarne (Nassim Al Fakir), för att de ska få riva trädkojan. När lockelser om bananer inte biter tar de i med hårdhandskarna och börjar med hot. ”Jag ska genast byta färg till en grå demokrat”, säger kameleonten.

Symboliken är perfekt och visar sig på många ställen. Musikalen ger kängor åt miljösvineri, byråkrater och giriga företagsledningar. Den påminner om 70-talets politiska barnsagor men det är främst föräldrarna som fnissar åt de underfundiga vitsarna. 

Lasse Åbergs klyftiga låttexter ger djup till Janne Schaffers uppumpade djungelfunk. Föreställningens absoluta höjdpunkter är när de klassiska låtarna ”Min piraya Maya” och ”Zwampen” framförs.

Skådespelarna är pedagogiska, deras sångröster fungerar bra till låtarnas ton och musiken är välskriven. Men ”Banankontakt” är alldeles för lång för att lyckas hålla de små i publiken fokuserade. Det är knappt att föräldrarna håller uppmärksamheten uppe efter två timmars showande.  

Föreställningen är så pass bra för att den underhåller både vuxen och barn. De äldre skrattar åt politiska skämt och de yngre fascineras av musikalnummer, scenkläder och att äntligen få möta Bolibompas programledare. Men ”Banankontakt” hade tjänat på att kortas avsevärt så att den vuxna delen av publiken hade sluppit att lämna lokalen med sömniga barn.