Tonårshysterin kring Tokio Hotel slog till i Köpenhamn

Hysterin var påtaglig i Forum i måndags, men så är också entusiasmen stor var än Tokio Hotel drar fram. Det var Beatles- och boybandstämning så det stod härliga till från början till slut. Ändå räckte bara de sisådär tretusenfemhundra fansen till att fylla anläggningen med en tredjedel.

Måhända har tyskarna någonstans överskattat sin popularitet, men de ska ha en eloge för att de satsar friskt på formatet på showen och en påkostad scenografi. Scenbygget var inspirerat av senaste albumet Humanoid och såg ut att vara hämtat ur något från interiören i rymdskeppet från Alien. Om jag säger att en läcker kapselliknande sak som gjord för att rymma hela bandet stod I centrum förstår säkert alla att vi inte talar välregisserad föreställning och inget lågbudgethafsverk här.

Ska man nu se detta sistnämnda lite symboliskt skulle man också kunna hävda att den här showen utgör tillfället då kvartetten kommer ut som nykläckta vuxna. Så är dock inte fallet än. Visserligen har de kommit långt sedan bildandet i Magdeburg för nio år sedan, skolans mellanstadium där allt började verkar väldigt långt borta idag när man tittar på dagens småpretentiösa temaalbum. Men bara för att medlemmarna har hunnit bli tjugo innebär det inte att tonårsstämpeln kan lämnas in för gott.

Vad jag försöker säga är att kostymen bandet försöker fylla är för stor. Måndagens show hade förvisso sina ambitioner, men den saknade tyngd, nerv och auktoriet på ett sätt som inte gjorde sångerna full rättvisa eller snarare utnyttjade deras livepotential. Enda gången man gick utanför ramarna var när gitarristen Tom Kaulitz lade ett fettbildande gitarrintro på Ich Brech Aus och ett taggigt solo på hårdpumpande Alien, och det räckte i ärlighetens namn inte riktigt.

Tokio Hotel är således alltjämt ett emo lightband där de strävt färgade och hårdhudade musikaliska utsvävningarna hålls lika mycket i schack som uttrycken för ångest. Och inget ont i det. Till skillnad från många andra tycker jag inte den här typen av musik behöver vara “in your face”-edgy och/eller gälla livet bara för sakens skull, men som läget är nu lyssnar jag nog trots allt hellre på Tokio Hotels plattor än ser dem på lokal. Jag kan förvisso uppskatta deras vilja att utvecklas till arenaakt, men det finns ingen anledning att stressa. Särskilt inte när de inte är mogna för det än.

Det ska dock inte stickas under stol med att det fanns nummer jag uppskattade. De akustiska versionerna av Humanoid och Phantomrider fungerade lustigt nog i sitt nedtonade anslag medan Durch den monson faktiskt framstod som det givna paradnummer det ska vara.

(Tokio Hotel spelar på Globen i Stockholm 3 mars)