Det finns vissa risker med att gå och se en legend spela.


Å ena sidan kan man driva upp sina förväntningar så mycket att det
 blir näst intill omöjligt för artisten i fråga att leva upp till
dessa.


Å andra sidan kanske man peppar sig själv så pass att det nästan inte
spelar någon roll vad som händer på scen – man tycker allt är
 klockrent oavsett.


Å tredje sidan kan det vara så att legenden faktiskt lever upp till
sitt rykte och levererar. Som Brant Bjork.



Han är mest känd som trummisen i stonerocker-pionjärerna Kyuss, men har 
även stampat bas i Fu Manchu, sjungit i Ché samt startat upp Queens of
 the Stone Age. Dessutom har han gjort en rad soloplattor såsom 
Jalamanta där han spelar alla instrument själv. Brant Bjork är med
 andra ord en första klassens musiker vilket han tillsammans med sitt
band befäster på Pipeline.

Varje intro kan liknas vid att vrida om nyckeln till en gammal 
amerikanare.

Adrenalinstint pumpar blodet i gång inför en färd där
 både kropp och själ fylls av underbart långa gitarrsolon, hårda riff
 och psykedeliska, distande ljud som osar 1970-tal. När Brant Bjork sedan
 väl släpper i väg sina stämband blir det uppenbart att ingen inspelning
 kan göra den kraften rättvisa.



Publikfrieri existerar inte. Brant Bjork bjuder i princip bara på två "
hello" och några "thank you". I övrigt är det som att publiken är osynlig
, såsom hans stirriga blick ständigt svävar över åhörarnas huvuden.


Allt handlar helt enkelt om musiken. Och vilken grym musik det är.