Första liveakten på 12-timmars dag två: Anacondah. Tre grabbar, två par solbrillor och några nummer för stora skor. Nu är inte jag en riktig doktor men om inte sångaren slutar föreställa sin röst kommer han låta som en whiskeykärring innan han är 25 fyllda. Och så en gammal skolfrökenuppmaning: Prata så hela klassen hör. Inte bara med kompisarna bredvid.

I kafeét är det dags för ytterligare en nyhet på lokalscenen, Square Inch. Rock som stinker lite väl mycket JC-reklam än så länge men helhetsintrycket lovar gott. Och för att sia framtiden; första bandet är som första kärleken, håller oftast inte trots sin charm. Kan däremot se grabbarna i diverse bra sundsvallsband inom några år.

Från lättillgängligt till udda; Saigon Palace har man tidigare sett under namnet Rewerb, och redan då hade de en unik grej på gång. Namnbytet verkar vara ytterligare ett steg att sälla sig från mängden. Rökelsen som eldas på scenen bidrar till den orientalisk flummiga känslan som återfinns i musiken. Riktigt bra och definitivt galans pampigaste inslag.

Banana Armours sångare är rejält övertaggad. Om energin även skulle fördelas ut på resterande tre medlemmar skulle det bli behagligare att se och höra på. En liten nedtoning av den Beastie Boys-inspirerade sångstilen rekommenderas för att det inte ska bli för mycket av det goda.

The Toilet Scales är fullständigt medvetna om sitt musikaliska tillkortakommande och tar nästan generat och glatt överraskat emot publikens applåder. Och just den attityden gör att det fungerar som en rolig grej istället för att det ska bli pinsamt. Förklaringen att de har repat fyra gånger är i mitt tycke tjusningen med 12-timmars; alla får sina 30 minuter berömmelse oavsett nivå.

Ironiskt nog är nästa band ett gäng kids med en helt vansinnigt duktig gitarrist i spetsen. Han är tolv år vilket drar ner bandets snittålder till 14,5 om jag räknat rätt. Efter första låten som är instrumental äntrar sångerskan scenen och jag blir direkt förtjust i hennes rena och söttuffa stämma. Stage Fright sätter hela 12-timmarsgalans band i dålig dager och i replokalsarrest. Tyvärr kör de bara covers, med den här kalibern är det dags att skriva eget material.

Ingen 12-timmars komplett utan killen som står och meckar samplingar på caféscenen. I år är det The Tobias Reiper Experience. Tyvärr har jag svårt att fatta själva underhållningsvärdet i själva uttrycksformen om den inte

backas upp av något mer visuellt, än just fibblandet vid mackapärerna. Kanske om man är grymt teknikintresserad då möjligtvis. Eller lider av sladdfetisch.

Alla band som börjar spelningen med att studsa in och spela Holy Diver borde få kliva av scenen och börja om igen. Purified Insanity är inget undantag. Rockhjälten vid micken är sångaren från gårdagens Saints of Corpulence och är som redan konstaterat en riktigt bra sångare och frontfigur, även i den här sättningen.

Linn Margareta, galans enda singer/songwriter. Hon har i grunden väldigt vacker röst men har tyvärr lagt till sig massa olater för att få rösten att låta mer speciell, helt i onödan. Hon har en skön närvaro på scenen så förhoppningsvis hittar hon sin egen stil snart.

Årets fullspäckade gala avlutas av Angel No More. Bandet behöver hitta ett starkare kort att förlita sin existens på än wow-effekten i ren sång i softa partier/ growl i de tyngre. Annars tycker jag att Angel no more har växt som band och musiker. Så visst kan vi bestämma att ni vuxit ifrån att spela Bumbibjörnarna nu?