Årets svenska återförening är inte Roxette om ni nu trodde det. Det är givetvis mycket större och viktigare att Reeperbahn ännu en gång ställer sig på scenen. Men ett problem är att de ingår i 80-talsmusikevenemanget Forever Young, tillsammans med avdankade syntstjärnor som Howard Jones, Alphaville och Lustans lakejer.

Reeperbahn hörde ju aldrig hemma i nån slags tidsperiod, de gjorde främst experimentell och svängig new wave med spännande och ogripbara texter av Olle Ljungström, den egensinnige frontmannen bakom klassikerna Det vackra livet, Peep show och Marrakesh.

Faran ligger dock i att göra en återkomst som inte raserar den legendstatus de uppnått sedan bandet lade ner 1983. Ljungström har heller inte gjort nån hemlighet av att han främst gör spelningarna för pengarna, och att det för honom inte innebär någon musikalisk utmaning att spela de gamla låtarna på en äng för en packad nostalgipublik.

Tack och lov så bevisade Olle och resten av Reeperbahn på premiärspelningen i Linköping att de var där för att visa varför de haft (och har) så stort inflytande på svensk popmusik. De inledde med att köra sin kanske största hit Marrakesh och det kändes faktiskt som om de aldrig varit borta. Visst har de grånat en del, men bandet är tajt, ljudet riktigt bra och Olle Ljungströms spattiga kroppsrörelser och bisarra mellansnack matchade bandets fornstora dagar.

Musiken känns dessutom nästan helt orörd av tidens tand. Det blir total danseufori i Dansar och Förnedringen, och allsång i Det vackra livet. Det enda som sviktar är Olle Ljungströms röst, som är väldigt kraxig. ”Det känns som jag har ett helt duvslag i halsen”, säger han i mitten av konserten.

Hur som helst är det synd om denna återförening stannar vid blott sex spelningar. De borde kunna göra åtminstone en handfull gig på egen hand under hösten, för Reeperbahn 2010 brinner lika starkt som förr.

Det kan man dock inte säga om Jakob Hellman, vars enda skiva fått en överskattad betydelse för svenskt musikliv. Förvisso var han inte lika skakig som på Kalas-turnén 1999, men inte var 45-åringen speciellt övertygande heller. Dessutom hade han av outgrundlig anledning plockat med sig ”Idol-Johan” Palm, som sjöng med i Hellmans största hits Hon har ett sätt och Vara vänner. Lintotten såg helt vilsen ut på scen, som om han inte fattade vad han gjorde där.

Efter att Lustans lakejer visade sig ha förvandlats från syndigt nattklubbsband till mesigt melodifestivaldravel, Howard Jones förlängt sina två hits What is love och New song i absurdum, och Alphaville visat upp en snygg men innehållslös scenshow och spelat låten som fått ge namn till festivalpaketet så var det roligt att se att Ultravox inte stannat i utvecklingen.

Tvärtom hade de stramat upp ljudbilden och gått från pompös synt till tongångar mer likt hård techno och electronica. Setlistan var idel örhängen, men i tuff förpackning. Sångaren Midge Ure sjöng lika bra som förr och spelade elak gitarr som duellerade framgångsrikt med de dominerande syntarna. Särskilt intrumentala Astradyne, All stood still och The thin wall var imponerande potenta. Musiken är måhända lite för mörk och vemodig för att avsluta en tillställning med fokus på det färggranna 80-talet, men britterna visade med besked att fortfarande är en kraft att räkna med.