Slottsskogen i Göteborg öppnades på fredagen upp för livemusik från alla håll och kanter. Ett decimerat Wu-Tang Clan, svängiga New Yorkarna LCD Soundsystem och drömska The XX var några av dragplåstren på Way Out West. ST var på plats för att kolla in festivalen.

Redan vid halv fem brölade det från Azaleascenen. Wu-Tang Clan var ”in tha house”. Fast hälften av klanen saknades dock, främst den tongivande duon Method Man och RZA. Men det borde å andra sidan räcka med Ghostface, GZA och Raekwon, då de alla är strålande rappare. Men tyvärr saknades glöden hos de något överåriga fridstörarna från Staten Island. I stort sett hela konserten gick på tomgång; mycket lät likadant, trots starka kort som Protect Ya Neck, Gravel Pit, C.R.E.A.M. och paradnumret Wu-Tang Clan Ain't Nuthing Ta Fuck Wit.

The Soundtrack of Our lives förstärkta med Göteborgs symfoniker. Medge att tanken är kittlande. Det borde bli hur maffigt och magiskt som helst att placera rockgruppens alster i orkestrala arrangemang. Men dessvärre kändes frontmannen Ebbot och grabbarna lite bortkomna i sammanhanget. Ebbot tog ju rejält med plats förstås, men det lossnade aldrig ordentligt. När dessutom stråkarna drunknade i gitarrer och sång i starka kort som Nevermore och Instant repeater 99 så försvann även en del av poängen med idéen. Inte blev det bättre av att de utlovade speciella gäster (ryktet sa att Noel Gallagher skulle dyka upp), och det bara blev en enda, som dessutom var Tommy Blom från uråldriga popgruppen Tages. Kom igen! Tommy Blom? Det kändes minst sagt snopet.

Desto roligare då att svepas med av LCD Soundsystems fenomenala punkfunk. De hade en skakig väg till Göteborg, då hela deras utrustning av någon anledning beslagtogs av tullen. Men det löste sig på något sätt, och när de pumpade gång Us v/s Them så fanns ingen tvekan: här skulle man bjuda på dansfest. Och det blev det. Från höger till vänster, från fronten till så långt bak man kunde se röjde folk loss till James Murphy och hans grymma gäng.

Murphys hardcore-rötter märktes i Movement som formligen exploderade innan den oslagbara finalen med Yeah Yeah Yeah. Om man säger att de gör det lätt för sig genom att bara lägga rytmer och basgångar på varandra och vråla ”Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah” i tio minuter vill jag säga tvärtom. Att få musik att svänga är djävulskt svårt. Att få det svåra att se enkelt ut är ännu knivigare. Det är tecken på briljans, och det har Murphy & co i överflöd. Det blev ett formidabelt raveparty i Slottsskogen som ingen kommer glömma i första taget. Snälla söta någon, se till att LCD Soundsystem kommer till Sverige igen. Snart!

Lite vågat att lägga stillsamma britterna i The XX som sista akt, men det visade sig vara ett genidrag. Det var kärlek från första ögonkastet, eller snarare gitarrslingan från Romy Madley-Crofts finkänsliga fingrar. Efter en tjusig inledning följde underbara Crystalised, och direkt var stora famnen öppnad för Romy och hennes bandkamrater Jamie Smith och Oliver Sim. Popkonnässörerna har vässat sig betydligt sedan jag såg dem på Debaser i januari. Då såg de lite tafatta och vilsna ut, nu tog de hela utrymmet i anspråk utan problem.

Häftigt också att se hur Oliver ”trummade” på sin synt, istället för att ha traditionell trummis eller trummaskin. Dessutom gifter sig Romys och Jamies röster sig så fint i låtar som Islands och VCR. Så starkt att man nästan gick sönder.