Sista dagen på Way Out West stod det klart att festivalen än en gång blivit utsåld. 25 000 människor räknades in, och de allra flesta av dem tittade på när Håkan Hellström framförde hela sin debutplatta Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Men innan Göteborgssonens återkomst hade heta popslynglarna The Drums gjort en lovande insats, medan Mumford & Sons irländska folkpop inte kom till sin rätt på en stor scen. Därefter serverade återförenade indieikonerna Pavement sin skeva slackerrock. Men det blev snabbt tydligt att tiden sprungit ifrån ett av 90-talets coolaste band.

Visst har Pavement haft enorm påverkan på hundratals indieband, och de har några hits, t.ex. Cut your hair, Stereo och Range life, men musiken kändes daterad och märkligt ointressant. Fast sångaren Stephen Malkmus ser fortfarande härligt blasé ut och galna trummisen Bob Nastanovich var precis som förr på ett spexigt humör.

Sen blev det dags för den stora snackisen - Håkan Hellström skulle spela sin debutplatta i kronologisk ordning, på hemmaplan, på Sveriges främsta kvalitétsfestival. Det var aldrig frågan om att det skulle vara bra, snarare om exakt hur förtrollande konserten skulle bli.

Och nog får man säga att den gode Håkan levererade. Han såg riktigt rörd ut när det enorma bifallet nådde honom under öppningslåten Känn ingen sorg för mig Göteborg. Efter den svårslagna inledningen kom följaktligen En vän i en bil och Ramlar, där publiken helt tog över sången. Håkan höll därefter en lång monolog om hur jobbigt han tyckte det var på spelningen på Accelerator-festivalen år 2000 inför blott 50 personer, där ingen kom närmare scenen än 20 meter.

Och jag kommer ihåg den tiden. Jag var inte i Göteborg, utan på Accelerator i Stockholm, och såg en spenslig och svårt nervös gosse i sjömanskostym ställa sig på scenen. På den tiden var han fortfarande medlem i Broder Daniel och jag tänkte ”Don’t quit your dayjob”, för spelningen var inte magisk, mest tragisk.

Det har hänt en del sen dess. Han har fått sin revansch, och idag är det bara okunniga som avfärdar Hellström som valpig falsksångare. Han har visserligen gjort bättre spelningar än den i lördags kväll, men ingen jag sett har varit lika omtumlande. Han är ett fenomen som vi ska vara väldigt glada för att få uppleva.

Naturligtvis så bleknar det mesta i övrigt efter en sådan uppvisning, men Lykke Li gjorde ett mycket bra försök. Hon är fullämdad artist ut i fingerspetsarna och med en suggestiv show och hennes indianliknande dans rycktes publiken med som i trans. Det blev exklusiv världspremiär för några nya låtar (alla utmärkta), därtill de bästa spåren från hennes debutplatta, samt en cover på Knife-låten Silent Shout. Snygg avslutning med balladerna Tonight och Twilight-snyftaren Possibility.

Var det några som skulle toppa Håkan så var det förstås Chemical Brothers. Och den brittiska duon lyckades med råge. Deras hetsiga technoshow, med imponerande videoprojektioner och blixtrande ljus, tog fullständigt över publiken i Slottsskogen. Det gick inte att sluta dansa när Setting Sun, Out of Control och Hey Boy Hey Girl pulserade ut över gräsmattan. Konserten blev något utöver det vanliga - en psykedelisk tripp in i ett levande konstverk. Storslagen underhållning som kröntes med de dubbelpipiga käftsmällarna Leave Home och Block rocking beats. Festivalens absoluta höjdpunkt.

Efter att festivalområdet stängt fortsatte festen på klubbarna i stan. På Parken uppträdde proggrockiga bandet Samling, en ny men riktigt härlig bekantskap. De skäggiga gossarna och sockersöta sångerskan Lise-Lotte Wennerstrand hade en skön och avslappnad stil som värmde långt efter att sista tonerna klingat av.

Housegiganten Axwell spelade på stekarstället Port de Soleil, som var minst sagt smetfullt. Undertecknad och fotograf Kristofer Hedlund fick lotsas in bakvägen på klubben, och möttes av en köttvägg av dansande människor, varav en handfull svängde loss på bardisken. Kondensen droppade från taket medan Axwell röjde på som om det inte fanns någon morgondag. Med jämna mellanrum sprutade det kolsyrerök, konfetti och girlanger över det kokande dansgolvet. Helt makalöst.

Efteren timmes tokdans gick färden åter till Parken och punkbandet Invasionen. Umeåbandet med Dennis Lyxzén i spetsen övertygade ännu en gång, och gav en entusiastisk och glad publik socialistskrammel för hela slanten. En stilfull och perfekt avslutning på årets bästa festival (Sorry Yran och Peace & Love). Hej då, Way Out West, vi ses nästa år igen!