Habil hårdrock av Ånges stoltheter

Problemet för Takida är att de erövrat Tracks och Svensktoppen tack vare två jätteballader, men att de hellre vill rocka loss som sina nordamerikanska förebilder Creed och Nickelback.

Men jag är ledsen, det är först när Ångebandet lugnar ner tempot och sångaren Robert Pettersson får ta kommandot över en storvulen ballad som gruppen visar upp något som höjer sig över mängden. Alla som hört honom live vet att han är en sensationellt bra sångare.

Never alone always alone, som börjar som en ballad och sedan stegrar sig, är plattans överlägset bästa spår. Ingen Curly Sue, men ändock en blivande Trackshit.

Resten är habil "amerikansk" hårdare rock. Duktigt och stilsäkert, men inte unikt på något sätt.