Ren och skär glädje

Det dröjer knappt en sekund så kommer det. Det där som så ofta saknas på konserter framförda av nya, coola popunder. Men som Andreas Grega visar sig bjuda på hela tiden – ett stort, genuint leende.

Trots att hans röst är klagande, ibland bedjande och trots att texterna många gånger bär på tunga ämnen är det ren och skär glädje han förmedlar till oss från stadshusets scen.

Med en blottad guldtand som glimrar till i strålkastarskenet och ett ständigt stampande på äkta gubbrockmanér påminner han om en träbent pirat lika charmig som Jack Sparrow . Han grimaserar, slår sig på bröstet, slänger konfetti omkring sig, drämmer mikrofonstativet i golvet, går ut i publiken och klättrar på högtalare. Allt bara i första låten ”Ta vad du vill”.

I andra låten -”Dom hade mycket att säga” - stage-divar han. Kvällens första dyk av tre. Vid ett tillfälle tar han sats så högt uppifrån att vi är flera som står på helspänn när han kastar sig ut, men självklart fångar publiken honom. Det är en ömsesidig kärleksförklaring.

Andreas Grega gillar att blanda och en bit in lugnar han ner spelningen för att ”ha det lite mysigt”. Kanske blir det här lite väl segt när han länge blir osynlig för stora delar av publiken medan han häller upp te till några slumpässigt utvalda. Men A for effort.

När tempot tas upp igen bränner han bland annat av en härligt gungande reggaeversion av ”Världen är elak”, ger sig på att rappa i Promoes ”Mammas gata” och i extranumret ”Älskling” som börjar stämningsfullt med akustisk gitarr avlutar han spelningen i ett brutalt klezmerös. Allt medan publiken hejar på honom likt en fotbollsklack som just släppts ut på Råsunda - Grega, Grega, Grega!

Micken glappar, munspelet ljuder gällt och rösten spricker lite oplanerat ibland. Men vad gör väl det. Det var länge sedan jag känt mig så underhållen.