Blåögd och spretig soul
Blåögd och spretig soul
The defamation of Strickland Banks
(Warner)
Jag hörde aldrig Plan B’s debutalbum när det släpptes 2006, men en snabb genomlyssning på Spotify ger bilden av en brittisk rappare beväpnad med en akustisk gitarr och en bunt skivor med Eminem och The Streets. Inget jag känner ångest över att ha missat och det spelar heller ingen roll, för hans nya album är så väsensskilt från debuten att det skulle ha kunnat vara en helt annan artist.
På den här skivan möter vi en blåögd soulsångare som stulit rösten av Mick Hucknall och stilmässigt pendlar mellan Marvin Gaye och Charles & Eddie, Paul Weller och Lenny Kravitz. Stundtals faller han helt i onödan tillbaka i rappen, som han i ärlighetens namn inte behärskar lika bra som sången.
Rapinslagen såväl som de rockigaste låtarna känns dessutom malplacerade och plattan hade definitivt tjänat på lite mer styrning. Stundtals är det riktigt bra, men som helhet spretar det för mycket.
Jocke Sandström 
Senaste kommentarerna:
Skrivet 28 apr 2011 19:08 Liverman (Ej registrerad)
Jag köpte denna skiva så sent som igår 27/4 2011. Är helt fast och betuttad i den nu. Otroligt starka låtar, framförda med starka känslor, i synnerhet i absoluta favoritlåten "Writing's on the wall", samt andraplatsen "What you gonna do".
Fantastiskt "svart" soulkänsla överlag. Och till skillnad från ovanstående recenscents ogillande av det spretiga, anser undertecknad att detta är styrkan.