Christina Aguilera har blivit en opersonlig jukebox

På sin första fullängdare på fyra år har Christina Aguilera tagit en helt ny, men inte alls oväntad, riktning. Teenpopen på den självbetitlade debuten fick lämna plats för ett lite hårdare r&b och hiphop-sound på uppföljaren Stripped, vilket i sin tur fick lämna plats för jazzinfluenser, retrosoul och vuxenpop på förra albumet Back to basics.

På Bionic drar Christina Aguilera sig, likt många andra r&b/popartister på senare tid, åt det mer klubbigt elektroniska hållet, uppenbart inspirerad av Britney och Lady Gaga. I USA har hon fått en del kritik just för att hon ska ha plankat Lady Gaga, men det är lite obefogat. Det är väl egentligen bara en låt på Bionic, Glam, som skulle kunna passera som en Gaga-låt.

Ska man kritisera är det väl istället den lite desperata jakten på den perfekta hitten som stör. Snarare än att ha plagierat Lady Gaga känns det som att Bionic är ett destillat av de två senaste årens hits med kvinnliga superstars … Här finns korn av Britney, Pink, Beyonce, Katy Perry, Kesha, och så vidare.

Istället för att vara Christina Aguilera är hon lite av en jukebox och det kanske är det som omslagsbilden symboliserar, hennes halva ansikte avskalat, blottande en robot. Därmed inte sagt att det är dåligt, lite opersonligt kanske. Men här finns också riktigt bra spår, där singlarna Not myself tonight och Woohoo tillsammans med titelspåret är de bästa.