Det här är ganska mörk rock, lite ovanligt att någon satsar helhjärtat på det. Larsson vågar och vinner skulle man kunna säga. Visserligen kan man sitta och deppa lite åt det ganska mollstämda materialet, men det är texterna som griper tag och engagerar.

Jag gillar det här som omväxling till all glättighet och slentrian. Vemodig rock behöver inte alls vara tråkig. Det tycker jag Stiko Per visar och jag hoppas att han inte enbart fortsätter att vara känd för sina turnépromenader om sommaren.