Det är så att man vill ropa äntligen på Gert Fylking-aktigt vis. Inte åt Tranströmers välförtjänta Nobelpris utan åt att Sonic äntligen dyker upp i ett plattformsspel man inte blir gråtfärdig av. Och det passar väl alldeles utmärkt att göra det i samma veva som den blå igelkotten firar tjugo.

Sonic Generation lyfter upp jubileet genom att erbjuda oss både retronostalgi och nytänkande med två parallella versioner av Sonic som tar sig genom banorna. En representant för den äldre samt en för den yngre.

Resultatet är oväntat bra med utmanande banor i både två och tre dimensioner som fångar det tempo och den plattformsglädje som för länge, länge sedan var plattformshjältens signum. En utmärkt comeback när man i princip gett upp hoppet. Äntligen!