Många skulle hävda att Final Fantasy-serien är de japanska rollspelens flaggskepp och inte utan orsak. Sedan 8-bitarseran har Final Fantasy gått i bräschen och fört genren framåt, främst genom sitt berättande och sin förmåga att beröra spelaren. Det var dock ett tag sedan serien lyckades fånga mig riktigt starkt, för även om Final Fantasy XIII var riktigt bra så kände jag att det saknades något. Genren i stort har lidit av likande problem och känns ofta som framkrystade, oerhört generiska produkter sällan berikade med innovation. Det som möter en i Final Fantasy XIII-2 är inledningsvis också en fortsättning på detta symptom. Pojkflickor kräker ur sig den ena plattityden efter den andra i långa, sega mellansekvenser naturligtvis fyllda med icke-adekvata stön. Denna gång har jag dock lättare att svälja det för när man börjar gräva finner man i Final Fantasy XIII-2 ett riktigt bra rollspel gömt under alla floskler.

Spelet tar vid efter Final Fantasy XIII men i något ombytta roller när man nu istället spelar som Serah i hennes sökande efter sin syster Lightning och till hennes hjälp kommer också framtidspojken Noel. Just handlingen och även vidareutvecklingen av stridssystemet är det mest intressanta med Final Fantasy XIII-2. Tidsresande är i fokus där man fritt kan hoppa mellan olika tidsperioder för att till sist försöka rädda världen undan förintelse. Att vara fri att hoppa mellan tider och platser gör att mycket av den linjäritet som annars brukar prägla japanska rollspel blir mycket mindre framträdande. Ens handlingar över tidsperioderna slår också genom i storyn vilket är uppfriskande och hela greppet för tankarna till klassiska Chrono Trigger.

När det gäller striderna har systemet från Final Fantasy XIII förfinats och även om just quick time event-inslagen är en ovälkommen nyhet är stridssystemet faktiskt riktigt bra. Det blir lite mer intressant när det inte bara är omgångsbaserat utan man måste hela tiden vara aktiv och ta rätt beslut. Även levlingsystemet är riktigt intressant och möjligheten att använda sig av tämjda monster, som i sin tur också kan levlas, ger en stor bredd till striderna. Överlag är Final Fantasy XIII-2 ett bättre, och framför allt mer intressant, spel än sin föregångare och bör definitivt spanas in för dem som gillar serien. För oss som haft en svacka i vår kärlek till japanska rollspel är det extra intressant, för det känns som att man till viss del hittat hem igen, alla plattityder och krystade mellansekvenser till trots.