Jag har två synpunkter på elektriciteten. Den skall vara pålitlig, alltid finnas tillgänglig när man vrider på kontakten. Jag förstår att det kostar. Men den skall också vara billig och säker. Också det kostar, förstår jag.

Sedan har jag också två synpunkter på debatten om utbyggnaden av elproduktionen i Sverige. För det första måste vi fortsätta satsa på modernisering av vattenkraften och kärnkraften. För det andra måste debatten om vindkraftens möjligheter vara realistisk. Därtill vill jag lägga att framtidens hopp om storskalig produktion är något helt annat: solkraft. Det hoppet värmer liksom just solen.

Sedan är frågan: Hur skall elektriciteten produceras innan solkraften kan bidra, innan den tekniken finns i stor skala?

I Sverige har vi följande produktion i dag (2008 års siffror), TWh:

Vattenkraft 68,3

Kärnkraft 61,3

Övrig värmekraft 14,2

Vindkraft 2,0

Av dessa knappt 146 TWh exporterade vi 2,0 TWh förra året. Till saken hör att kärnkraften under förra året minskade tillförseln av el med ungefär 3 TWh beroende på reaktoröversyn och ibland oförutsedda stopp.

I Sverige står alltså vattenkraften för 47 procent av elproduktionen, kärnkraft för 42 procent, vindkraften för 1,4 procent, resten kommer från olja, kol och andra bränslen. Vi behöver minska ”resten” av utsläppsskäl. Dessvärre är det tvärtom i världen. Nästan överallt satsas på el från kol, gas och olja, inte minst i Kina, Tyskland, Ryssland och fler stora länder. Klimatmötet i Köpenhamn i december i år står inför en del utmaningar.

I Europa är det egentligen bara Sverige, Norge och Finland som har mycket stor elproduktion från vattenkraft. I Norge kommer 99 procent av elen från vattenkraft – medan Finland i TWh räknat producerar mycket mindre vattenkraft än Sverige, under 20 TWh. Utanför Europa får man gå till Kanada, Kina, Brasilien, Moçambique (Cabora Bassa) eller Ryssland för att hitta länder med både stor vattenkraftproduktion och stort beroende av elkraften.

Sanningen är denna: Utan el stannar inte bara Sverige, tågen, kylskåpen, industrierna utan hela världen. Vi behöver spara el – men också producera mer.

Det program för utbyggnad av vindkraft som de fyra allianspartierna kommit överens om är – som jag ser det – mycket ambitiöst, från 2 till 10 TWh på drygt 10 år. Det kommer att kräva enorma satsningar, också i nya elledningar, eftersom man inte kan styra vinden på samma sätt som elproduktionen från de stora vattenmagasinen. Här finns en risk: Om man skall kunna utnyttja vindkraften fullt ut, måste all vindkraft alltid utnyttjas först eftersom den annars går förlorad – med följden att vi måste bygga ledningsnät som bara utnyttjas kanske några timmar varje dygn mot möjligheten att nyttja vatten- och kärnkraft 24 timmar om dygnet, eller just när elektriciteten behövs som mest, inte när det behagar blåsa.

Med detta vill jag ha sagt att utbyggnaden av vindkraft kommer att kosta också vanliga elkonsumenter en del. Jag är ändå positiv: Vi skall bygga ut vindkraft av miljöskäl men vara medvetna om att den entusiasm som finns bland vindkraftens förespråkare inte motsvaras av vindkraftens tillgänglighet när den behövs som bäst.

Så när strömmen går nästa gång: Då finns skäl att tacka för att vi har gott om vattenkraft, gott om kärnkraft.

I väntan på solen: Satsa på vatten- och kärnkraft med vinden som komplement.

Gunnar Andrén (FP)

Riksdagsledamot, Stocksund