Världens fattiga som drabbas hårdast av klimatförändringarna tvingas fortsätta vänta på att världens rika länder ska visa ledarskap och agera. FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn levererade inte de åtgärder världen behöver för att bromsa klimatförändringarna.

I stället finns en vag överenskommelse som inte löser problemen för de fattiga människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Politikerna sviker dem, och även alla dem som uttryckt sin förhoppning om ett effektivt avtal som säkrar nuvarande och framtida generationers rätt till ett värdigt liv.

För att klara målet att världens medeltemperatur inte ska öka med mer än 2 grader och säkerställa att de fattiga länderna kan anpassa sig till klimatförändringarna och göra omställningen till en grön ekonomi krävs en legalt bindande överenskommelse med följande minimimålsättningar:

att rika länder minskade sina utsläpp med minst 40 % till 2020 i jämförelse med 1990.

att rika länder varje år anslår minst 110 miljarder euro för att hjälpa fattiga länder hantera de kriser som den globala uppvärmningen innebär. Medlen måste vara additionella och ska inte tas från rika länders biståndsbudget.

I överenskommelsen från Köpenhamnsmötet står det att jordens medeltemperatur inte ska öka med mer än två grader. Men det finns inga konkreta åtgärder för hur det ska nås. Om de rika länderna varit villiga att gå längre hade dödläget i förhandlingarna kunnat brytas. Bristen på ödmjukhet inför det faktum att vår industrialisering i den rika delen av världen orsakat klimatförändringarna och avsaknad av vilja att ta ansvar förklarar den djupa förtroendeklyfta mellan rika och fattiga länder som präglade förhandlingarna.

Till och med Klimatkonventionens ordförande, Yvo de Boer, konstaterade i sin sista presskonferens i klimatkonferensen att utvecklingsländerna går längre än de industrialiserade länderna i sina åtaganden: De stora utvecklingsländerna har nationella aktionsplaner som innebär att deras utsläpp minskas med 28 procent i jämförelse med att de fortsatt som vanligt. Som det ser ut nu är det som de industrialiserade länderna lagt på bordet inte i jämförelse. Så man kan säga att utvecklingsländerna gör mer än de industrialiserade länderna för att svara mot vetenskapen.

Klimatfinansieringen som industriländerna haft år att planera finns det anledning att vara kritisk emot. Ledare för FN:s arbete för att utrota fattigdomen har kritiserat EU:s och USA:s finansieringspaket för att vara tomma ramar utan innehåll. Klimatkonventionen (1992) utlovade additionell, tillräcklig och förutsägbar finansiering. Men finanspaketen i Köpenhamn saknar insyn hur man kan mäta vad som är de utlovade nya pengarna och vad som är omstuvat och redan planerat bistånd.

Inför förhandlingarna nästa år måste de rika ländernas ledare dra lärdom av misslyckade strategier i Köpenhamn. Vi kan inte agera som om de rika länderna har rätt att diktera villkoren för vad som ska förhandlas. Sverige liksom Danmark drev den förhandlingslinjen och det förklarar också det magra resultatet.

Det måste till konkreta förslag om hur klimatarbetet i världen ska finansieras och finansiering ska inte betecknas som välgörenhet från de rika länderna. Det är och ska kallas för skadestånd.

Diakonia kommer tillsammans med organisationer världen över att fortsätta sätta press på politiker så att de tar sitt moraliska ansvar och agerar. Nästa år fortsätter klimatförhandlingarna och alla vi som är en del av den globala folkrörelsen fortsätter kämpa för klimaträttvisan.

Bo Forsberg

Diakonias generalsekreterare