När den nya vd:n för Vattenfall AB Øystein Løseth interjuvades i svensk tv för en tid sedan textades han. Nyhetsredaktionerna hade gjort bedömningen att hans norska inte skulle gå att förstå för alla tittare. Det är säkerligen en rimlig avvägning, men samtidigt visar det på tydliga språkhinder de nordiska länderna emellan. Och Sverige fick nyligen kritik av Nordiska ministerrådet för att man inte följt den nordiska språkdeklarationen. Vi har helt enkelt blivit för dåliga på att göra oss förstådda med våra grannar.

En bov i dramat är sannolikt att studierna av danska och norska i dagens svenska skola är långt ifrån tillräckliga. I kursplanen för ämnet svenska i grundskolan beskrivs bland annat att skolans undervisning i svenska ska sträva efter att eleven får möjlighet att förstå kulturell mångfald genom att möta skönlitteratur och författarskap från olika tider och i skilda former från Sverige, Norden och andra delar av världen. I samma kursplan nämns att eleven också ska få erfarenheter av språken i de nordiska grannländerna samt en orientering om det samiska språket och övriga minoritetsspråk i Sverige.

Men alltför ofta får vi uppleva det faktum att svenskar föredrar att tala engelska när de träffar någon från Danmark. Det är en kraftig, och helt onödig, avståndsmarkering från det danska och det är ett underkännande av dagens skolundervisning på området. Även om det inte är lika vanligt händer det även att svenskar har svårt att prata med norrmän, särskilt när det gäller mer avancerat språkbruk. Isländska och färöiska är två andra nordiska språk som gemene man uppfattar som fullständigt obegripliga.

Det nordiska inslaget i undervisningen bör därför introduceras tidigare under skolgången, gärna redan på lågstadiet, och eleverna bör efter hand få sådana kunskaper i särskilt danska och norska att de kan förstå lättare texter, kan ta del av radio- och tv-program samt våga samtala med människor som talar danska eller norska. Även egen läsning av nordisk litteratur och tidningar bör möjliggöras genom undervisningen, framförallt senare i grundskolans undervisning men också på gymnasienivå.

De nordiska länderna utgör en geografisk och kulturell enhet med en i stora stycken gemensam historia och med ett omfattande samarbete på många områden i samhället. Undervisning om samhällsorienterade frågar ur ett nordiskt perspektiv samt språken i de nordiska länderna bör därför – i globaliseringens tidevarv – vara ett möjligt tillval i undervisningen.

En större ömsesidig förståelse av de skandinaviska språken skulle öka det kulturella, och även det kommersiella, utbytet över nationsgränserna. Vi befinner oss dock idag långt ifrån denna – för det framtida nordiska samarbetet och utbytet – rimliga målsättning. Vi ska inte behöva prata engelska med norrmän och danskar.

Rolf K Nilsson (M)

Riksdagsledamot