Under många år har de fattigaste länderna i Europa längtat efter att få bli medlemmar i EU. Krisen i Grekland borde visa att det inte är något att längta efter.

Man kan se det på två plan. EU är primärt en ekonomisk union men hävdar också att den ekonomiska utvecklingen skapar solidaritet och fred mellan folken. Krisen i Grekland visar vad som händer svaga medlemmar i unionen. Det är samma skeende som händer på den globala marknaden – den ekonomiskt starka försvarar sina egna intressen på bekostnad av de svaga. Det är det som kallas globalisering.

Den grekiska krisen skapades av den förra borgerliga regeringen, som i samarbete med amerikanska banker lyckades dölja ett gigantiskt underskott i nationalbudget och till och med på papperet ge sken av ett stort överskott. Detta avslöjades när den nuvarande socialdemokratiska regeringen tillträdde.

EU:s statsministrar uttalade gemensamt sin solidaritet med Grekland, men deras anförande var inte avsett att lugna det grekiska folket utan snarare marknaden - den kraft som egentligen har hela makten i Europa (och världen). När Tyskland och Frankrike erbjuder sig att köpa statsobligationer i Grekland är det inte för att hjälpa utan i stället ser man en möjlighet att tjäna pengar på den ränta som Grekland kommer att tvingas höja. Sådan är den fria marknadens logik.

Kraven på Grekland innebär att statsanställda blir friställda och de som blir kvar får sänkta löner, reformer införs i form av förhöjd pensionsålder, sämre sjukvård och arbetslösheten beräknas öka från 10 procent till 16 procent de närmaste åren. Dessutom minskar möjligheten för grekisk industri att exportera sina varor. Om Grekland i detta läge hade haft sin gamla valuta – drachmer - kunde man devalvera sig ur krisen på bekostnad av andra länder - främst EU-länder. Det hade man kunnat kalla solidaritet. I verkligheten återstår fattigdom för grekerna.

Situationen visar att det egentligen inte finns någon äkta solidaritet mellan de europeiska folken. Nationernas solidaritet räcker inte längre än till sina egna investeringar och det är ett stort hyckleri när EU bekänner sig till en internationalism med mänskliga rättigheter i centrum samtidigt som man bugar och medverkar I USA:s imperiebyggande i mellersta Östern, Irak, Afghanistan och Pakistan.

Man kan undra vad som händer med EU om de andra grisländerna (förlåt krisländerna) i EU – kallade PIGS Portugal, Italien (kanske Irland), Grekland, Spanien går samma öde till mötes. I denna Grisfarm är en del medlemmar mer jämlika än andra och en del kallas bananrepubliker. Vart tog de vackra EU-tankarna vägen?

Stefan Goës

Härnösand