Debatten om skolans resurstilldelning har alltid varit föremål för diskussion och skall självfallet så förbli. Nyligen presenterades en undersökning som visar att Sveriges grundskolor bara styr hälften av skolans resurser till kärnverksamheten nämligen den direkta lärarundervisningen. Endast cirka 50 procent av grundskolans totalkostnad går till ren undervisning, jämfört med cirka 64 procent för OECD-länderna. Lätt är det i debatten att grovt generalisera och säga att vi slösar bort hälften av de tilldelade resurserna på onödig byråkrati. Utifrån lärarperspektiv känner vi säkert sympati för att en större andel av resurserna åtminstone når jämförbara EU-länders resursstyrning.

Viktigt att påpeka är dock att till det som kallas byråkrati i debatten räknas kuratorer, studie- och yrkesvägledare, psykologer, lokaler, lunchkostnader, skolskjutsar, centrala och lokala administratörer, med mera.

All tillgänglig rapportering och utvärderingen lämnar frekvent negativa rapporter om hur vår svenska skola tappar i förhållande till jämförbara länders skolresultat. Nästan samtliga länder som har betydligt bättre resultat i den senaste PISA–undersökningen (som jag kommenterat tidigare i debattartikel i ST) satsar en högre andel på undervisningen än Sverige. Varför? Även en relativt okunnig person som saknar aktuell skolkompetens kan förstå att det finns ett samband mellan resurser och resultat.

Min hypotes har alltid varit att kvalitet kostar alltid och så även i detta sammanhang. Min egen erfarenhet som skolledare sedan mitten av 1970-talet har gett mig ett brett perspektiv på samband mellan förutsättningar och resultat. Jag vet att skolans ledning och dess utvärdering av verksamheten har avgörande betydelse för att skolan ska kunna leverera goda resultat i de mål styrdokumenten anvisar. Självklart är här avgörande hur de ekonomiska förutsättningarna stödjer det arbete lärare med rektor har att agera utifrån.

Diskussionen fortsätter om vi ska ha en ökad statlig eller fortsatt lokal/kommunal styrning. Den lösning som riksdagen antog 1992 med Göran Person som fanbärare har tyvärr inte levererat det resultat riksdagen förutsatte i beslutet att kommunalisera vår svenska skola. Personligen är jag inte så förtjust i centralstyrda verksamheter men i skolans fall känns det nu som vi nått till vägs ände och jag kan bara konstatera att den kommunala svenska skolan har misslyckats i att skapa en likvärdig skola. Den svenska skolan är i dag inte nationellt lika utan vi har stora olikheter mellan olika huvudmän (ägare av skolan), vidare stora olikheter mellan kommuner och vidare stor olikhet inom en och samma kommun.

Min uppfattning är att ett förstatligande av den svenska lärarkåren är en väg som kan återföra och säkerställa att den svenska skolan åter blir en nationellt likvärdig skola. Den statliga resursen till skolan skall öronmärkas till undervisningen i klassrummet. All annan resursstyrning till skolan får fortfarande finansieras och administreras av kommunerna. Nog är det märkligt att vi skall befinna oss i korpserien i styrningen av resurser till kärnverksamheten som sker i klassrummet mellan elever och lärare.

Vi ska vidareutveckla skolan lokalt tillsammans med alla aktiva i skolan men med garanti att resurserna till undervisningen minst ligger i nivå med OECD-ländernas medelnivå.

Dum Spiro Spero.

Stig Sundqvist

Projektledare, skolledare och lärare i Sundsvalls kommun