Det har nyss varit två viktiga dagar i kampen för alla människors mänskliga rättigheter. Den 25 mars uppmärksammades avskaffandet av slaveriet och den 26 mars uppmärksammades den internationella dagen för eliminering av rasdiskriminering till minne av Sharpvillemassakern i Sydafrika 1960. Tankar kring vikten av rasens renhet sågs som ett viktigt samhällsmål. I flera europeiska länder försökte man under lång tid vetenskapligt fastslå vilken etnisk grupp som var överlägsen, till exempel genom skallmätningar. Sverige hade en viktig roll i rasbiologins utveckling och världens första statligt finansierade rasbiologiska institut grundades i Uppsala 1922. Den rasistiska vetenskap som institutet och andra institutioner bedrev bidrog till att legitimera inte bara den transatlantiska slavhandeln och nazisternas folkmord utan även tvångssteriliseringar i Sverige. Den rasism vi ser i dag har till stor del sitt ursprung i de idéer som växte fram under denna tid. Även om mycket har hänt sedan dess återstår fortfarande mycket arbete innan rasism och slaveri är ett minne blott.

Till exempel kan vi se att tillgång till arbete och upplevelser av generell hälsa, materiell levnadsstandard är lägre bland personer med invandrarbakgrund än hos svenskfödda medan erfarenheter av våld och trakasserier och trångboddhet är vanligare. Detta tyder på att privilegier och rättigheter är fördelade längs etniska skiljelinjer, att vi, med andra ord kan se en strukturell diskriminering. Flera grupper möter ofta rasism och diskriminering i sin vardag. I skolan, på bussen, i affären, på gatan och på arbetsplatser utsätts människor för allt från negativa kommentarer till skällsord och våld. Detta är inte acceptabelt i ett Sverige som säger sig vilja skydda och respektera alla människors lika värde och rättigheter.

Vi har under senare år också kunnat skönja ett höjt tonläge från rasistiska och främlingsfientliga grupper som vill att tillgången på fri- och rättigheter försvagas för vissa invandrade grupper. Till exempel har förslag framförts om att papperslösa invandrare som söker vård bör fängslas och avvisas och att invandrade personer inte självklart ska få välja kulturell tillhörighet och värderingar, utan förväntas anpassa sig till svenska värderingar och bli svenska (detta är naturligtvis något helt annat än att kräva att svensk lag följs). Dessa förslag strider mot de av FN fastslagna mänskliga rättigheterna. Det är mycket skrämmande att något som för några decennier sedan hade mötts av huvudskakningar och avsky ter sig allt mer realistiska och acceptabla.

Dessa främlingsfientliga och rasistiska partier och grupperingar har under flera år ostört fått sätta den politiska dagordningen. Redan vid valet 2002 skedde ett främlingsfientligt genombrott i kommunerna då Sverigedemokraterna och andra grupperingar tog plats i 29 kommunfullmäktigen. Det skedde utan större politisk debatt. Efter valet 2006 har SD mandat i hälften av landets kommunfullmäktigen, 142 stycken. I tre av länets kommuner finns partiet representerat. Detta har hittills kunnat ske med våra etablerade partier som åskådare och som därmed bär ett tungt ansvar. Att denna tystnad och dessa otydliga budskap och partitaktiska överväganden har tillåtit att rasistiska och främlingsfientliga partier sätter agendan är ett nederlag för den politiska demokratin. Vi menar att frågor om främlingsfientlighet, rasism, strukturell diskriminering och mänskliga rättigheter måste upp på den politiska dagordningen i den kommande valrörelsen.

Vi menar också att rågången mellan demokratiska och odemokratiska partier måste markeras tydligare. Politiska nätverk över de etablerade partigränserna måste bildas både på riksplanet och i våra kommuner. Den ideella sektorn med föreningar, studieförbund och lokala aktivitetsgrupper måste göra gemensam sak med företrädare för att driva denna mycket viktiga demokratifråga.

Vi har alla sett vad som kan hända om man låter bli att bjuda dessa grupperingar motstånd.

Ulrika Schmauch

Styrelseledamot i Antirasistiska Akademin

Hicham Elkahtib

Ledare för Röda Korsets Byrå mot Diskriminering i Västernorrland

Viktoria Möller

Ordförande i Röda korsets ungdomsförbund i Sundsvall



Victoria Andersson, Sundsvall/Timrå FN-förenings studentsektion

Annika Stehno

Amnesty International, Sundsvall

Anders Bergman

5i12-Centrum och styrelseledamot i Centrum mot rasism