Vi är nog många som hunnit vänja oss vid att på nationaldagen se rakade skallar och höra högljudda slagord skanderas längs Stockholms gator, år efter år. Det har varit närmast traditionsenligt att följa den nazistiska rörelsens hatdemonstration och den påstådda Folkets Marsch, en gång om året. Längs tåget har vi också sett hur förbipasserande människor, aktiva antirasister, familjer och många andra, förargats över att Sveriges nationaldag fått bli en symbol för rasismens hat.

I en tid där vi alltmer börjat tala i termer av Vi och De och de rasistiska och främlingsfientliga krafterna flyttar fram sina positioner, så är det viktigt att vi markerar ett gemensamt avståndstagande mot dessa destruktiva krafter. I år kommer därför Ungdom Mot Rasism, tillsammans med bland andra riksdagspartiernas ungdomsförbund att genomföra en demonstration mot rasism. Genom att gå samma väg som tidigare våldgästats av nazister, från Karlaplan till Gärdet, kommer vi att ersätta rasismens hat och enfald med det svenskaste vi har – nämligen kärlek och mångfald. Det är den mångfalden som ska få forma vårt land till att bli något som vi alla ska vara stolta över att få hedra.

Vi går tillsammans med de partipolitiska ungdomsförbunden, inte för att vi är överrens om hur rasismen tar sig uttryck eller hur den bäst motverkas – där råder det oenighet och de politiska förslagen är många. Utan vi går tillsammans, för att vi alla är emot ett samhälle där enfald och hat präglar dagordningen.

Ofta används firandet av nationaldagen, sjungandet av nationalsången eller hissandet av den svenska flaggan som ett sätt att institutionalisera en distinktionering och en hierarkisering av olika grupper i Sverige och på så sätt fördjupa en rådande rasism. Jag vet att också jag av den anledningen många gånger känt en viss skepsis inför att fira nationaldagen. Att fira nationaldagen är inget rasistisk i sig, men på grund av att rasismen använder sig av dessa företeelser för att upprätthålla sin hierarkisering av människor, så kan viss tvekan uppstå inför att till exempel fira just nationaldagen.

Därför är det högst paradoxalt att de grupper som ropar högst efter möjligheten att få sjunga nationalsången eller hissa den svenska flaggan, också är orsaken till att debatten överhuvudtaget existerar. Denna paradox är lika tragisk som symtomatisk för den rasistiska retoriken.

Detta är ett konkret exempel på att rasismen är specialister på att själva skapa motsättningar, som de sedan politiserar. Låt oss exemplifiera denna logik på en aktuell politisk fråga - integrationen. Om rasistiska idéströmningar existerar så försvåras integrationen och utbytet mellan människor. Rasismen politiserar frågan genom att tala i termer av att integrationspolitiken har havererat, vilket i sin tur förklaras genom invandrares påstådda svårighet att integrera sig. I detta fall skulle ju det skapade problemet försvinna, om rasismen försvann.

Genom denna logik kan vi konstatera att det är rasismen som är det stora problemet i samhället, något som behöver synliggöras i den kommande valrörelsen. Vi måste syna rasismens påhittade problemformuleringar om exempelvis integrationspolitiken och nationaldagen.

Dagens demonstration visar att det finns en politisk enighet om att rasismen måste bekämpas, men inte hur. Genom vår kampanj Rösta Demokratiskt! sätter vi press på de politiska partierna att klargöra hur rasismen ska bekämpas, om de kommer till makten efter den 19 september. Vi vill att det på riktigt finns en politisk vilja och verklig handlingskraft för att mota rasismen och dess politisering. Det är på många sätt bra att det finns en oenighet i hur rasismen bäst motverkas, så länge det finns en enighet om att detta måste göras. Om detta inte sker så är risken dessvärre stor att rasismens spel för gallerierna kommer att räcka för att ta hem spelet i valet i höst.

Ola Karlman

Ordförande, Ungdom Mot Rasism