När år 2010 var nytt, såg det kommande valet ut att bli en promenadseger för den rödgröna sidan. Verkligheten skulle bli en annan nio månader senare. I den förändringen ryms både myter och verklighet.

Den allra största myten är den om regeringens stora skicklighet när det gällde att undvika följderna av den ekonomiska oreda banksystemets ledarskap ställt till med i sin giriga jakt på bonuspengar. Där valde i de flesta fall medias ansvariga att förmedla bilden av ministern med hårpiskan, som talade om återhållsamhet och ansvar, men i grunden hade väldigt lite med krisens lösning att göra.

Krisen var aldrig i vårt land av den storleksordning som målades upp. Ledande ekonomer talar om den som ett hack i den ständigt uppåtgående kurva ekonomin visar. Krisen, i den mån man väljer att se den som sådan löstes inte av regeringen. Den löstes av de tusentals människor som med stor kompetens i sina företag och verksamheter, anpassade sig till de ändrade förutsättningarna. Börsens svängningar är inte ett mått på det realpolitiska läget, snarare då ett mått på den överkänslighet nervösa börshandlare drivs av i sin ständiga jakt på den maximala vinsten.

På det politiska fältet kapitulerade Socialdemokraterna för Moderaternas val av dagordning. I stället för att stå upp för sin traditionella roll som det ansvariga och regeringsdugligaste partiet i landet, valde man att underordna sig det moderata trycket och bilda koalition med MP och V. I det löste man två problem för Moderaterna, dels det att en stark självständig socialdemokrati inte blev en lockfågel för de andra allianspartierna efter höstens val, dels att möjligheterna för Socialdemokraterna att föra en tydlig egen politik kraftigt begränsades. Partiet blev en skugga av sitt forna jag. Kanske har i det valet och dess följder den mycket långa socialdemokratiska dominansen i svensk politik brutits för gott?

För vårt land har kursen lagts om på ett mindre smickrande sätt. Visst är det bra med en politisk förnyelse, men det innebär inte att allt nytt är odiskutabelt. De kursomläggningar som det nya arbetarpartiet (M) har genomfört, och avser att genomföra kommer att göra klyftorna i det svenska samhället allt djupare. Revorna i trygghetssystemen allt större. Ett uttryck för det är den nyligen presenterade EU-studien som visar att vårt svenska pensionssystem inte är det goda exempel man försökt att framställa det som. Det innebär på sikt att vi kommer att ha det sämsta pensionssystemet i EU, är det den vägen vi vill att politiken skall föra oss?

Jarl Strömbäck

Gruppledare SPI/Örnsköldsvik