Lars Lagerkvist gör sig i ett inlägg den 24.1 i ST, till talesman för de stora el-producenterna, och det må vara honom väl förunnat. Att använda begreppet desinformation, eller det mer svenskklingande felinformation som ett sätt att förringa människors upplevda obehag över den förda energipolitiken är väl ändå lite magstarkt. Hur skall för övrigt Lagerkvists egen skrivning tolkas?

Det han kunnat berätta utan att göra det är att de tre stora, Eon+Fortum+Vattenfall är helt dominerande som producenter av elektrisk energi, och prisledande på området i vårt land. Flertalet små aktörer på marknaden är också mellanhänder mellan de stora och slutkunderna.

Produktionskostnaden för el i vattenkraften är oräknat skatter och utomstående pålagor ett fåtal ören/kilowattimme. Motsvarande i kärnkraften drygt 10 öre/kWh. När detta skrivs visar el-kollen på lägsta priser om cirka 140 öre/kWh.

Prissättningen sätts utifrån den dyraste elproduktionen för stunden, en prissättningsmodell som borde vara straffbar enligt lagen om ocker. Hur skulle vi reagera i övrigt om alla produkter gavs samma pris som den dyraste i sitt segment? Alla bilar i en viss storlek kostade lika med den dyraste etc.

Elektrisk energi är ingen vara vi som konsumenter kan välja bort, den är en del av samhällets infrastruktur. Det tragiska i den här utvecklingen är att när månadens elkostnad blir den dyraste i hushållet, vilket inte är ovanligt, då krymper också utrymmet för annat. De som drabbas är inte bara den enskilde, det är också alla andra delar av samhället vilka är beroende av människors konsumtion.

Att finansministern med sina energiskatter, moms och skatt på skatten i sin strävan att fylla statens kista spelar med i det här är oanständigt. De kloka politiker som för ca 50 år sedan lade grund för de som då skulle bli vårt energipolitiska oberoende, skulle inte bli glada över att se hur det arvet förvaltats.

Jarl Strömbäck

SPI