Den 4 april skrev ST om den välkände vargförespråkaren Tryggve Hedtjärn under rubriken "Försvunna vargar en skada för turismen". Vad som inte framgick är att Hedtjärn är den ende inom regionen som försöker bedriva något som kallas vargturism. Att hans företag för närvarande lider skada av att det inte råkar finnas något känt vargrevir närmare än cirka 5 mil från Fränsta, (Haverö-Fåssjöreviret), är väl ganska sannolikt.  Att det samtidigt finns ett antal entreprenörer som driver jaktturism och som kanske kan fortsätta med det så länge inget ytterligare revir etableras nämns inte.

Att inte Hedtjärn påtalar detta är väl inte så konstigt, men reportern borde ha läst på om varg- kontra jaktturism. Då skulle hon ha upptäckt att jaktturismen i Sverige omsätter ganska många miljoner kronor årligen, men att så kallad varg-/rovdjursturism bara omsätter bråkdelar av dessa summor. Och i direkt relation till omsättningen följer antalet arbetstillfällen i glesbygd.

Utöver dessa som har en inkomst av jakten finns det ett mångdubbelt större antal jägare och djurägare som fortfarande kan utöva sin hobby/verksamhet utan att ständigt behöva oroas över att få sin kanske käraste vän lemlästad och dödad. Detta är en realitet i stora delar av Mellansverige.

Hedtjärn har uppenbarligen insideinformation som alla jägare och jägarorganisationer saknar: "Det finns mycket som talar för att jakten med lösa hundar kommer att förbjudas", står det. Varför har inte Jägareförbundet med bortåt 200000 medlemmar hört något om denna omvälvande nyhet? En källhänvisning vore av stort intresse för alla Sveriges hundägare. 

I faktarutan till artikeln påstås att den illegala jakten på varg och andra rovdjur ökar. (Källa BRÅ). Detta är en sanning som ofta förfäktas av till exempel Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, Svenska Rovdjursföreningen med flera liknande organisationer. Som intäkt för detta tas antalet polisanmälda fall av sådan illegal jakt. Observera att detta inte har någon som helst koppling till antalet konstaterade fall av illegal jakt, än mindre finns någon koll av hur många som blivit fällda för ett sådant brott.

I denna statistik hamnar till exempel den anmälan om illegal vargjakt som i själva verket handlade om slaktavfall från två älgkalvar. Det är troligt att en stor del av dessa anmälningar kan komma från medlemmar i ovan nämnda rörelser, man är väl medveten om att varje anmälan kan tas som en intäkt på att den illegala jakten ökar med detta sätt att handskas med statistik och fakta. Och även de som helt lagligt enligt § 28 fredar sina tamdjur hamnar i högen för anmälda brott.

I själva verket har den illegala jakten på varg minskat kraftigt. Enligt en rapport som beställts av WWF, och som sammanställts av Skandulv har den illegala vargjakten minskat med närmare två tredjedelar, mest beroende på att det numera finns en lagenlig jakt. Skandulv är den forskarsammanslutning som har till uppgift att hålla koll på den svenska vargstammen, och som källa anser jag att de har en skyhögt högre trovärdighet än Hedtjärn, SNF, SRF med flera.

Över huvud taget har SNF och SRF klarat sig från att bli ifrågasatta i medierna, detta trots att de ofta får medieutrymme med sina dogmatiska påståenden inom såväl jaktfrågor, rovdjursförvaltning, skogsbruk. Till reporterns försvar skall dock sägas att denna rapport inte fanns tillgänglig när artikeln skrevs, men det hindrar inte att jag anser att faktarutor enligt ovanstående kommer att få starkt devalverad trovärdighet hädanefter. 

Håkan Semb

Ånge