Knappt hade bläcket torkat på Naturvårdsverkets delegationsbeslut till länsstyrelserna som gav dem befogenheter att besluta om skyddsjakt på varg förrän länsstyrelsen Västmanland utmärkte sig med ett synnerligen illa underbyggt jaktbeslut på två föräldravargar i Skultunareviret.

Beslutet är ett av de sämst underbyggda och mest hänsynslösa skyddsjakttillstånd på varg som Rovdjursföreningen granskat och det kan inte kan överklagas. Det riskerar att sätta ribban mycket lågt för vad som ska gälla för skyddsjakt på varg i Sverige.

Naturvårdsverket måste omedelbart upphäva länsstyrelsens beslut, i första hand för att förhindra att vargfamiljen utsätts för ett lidande som är helt orimligt i förhållande till skadebilden. Men även för att det strider mot vad EU-rätten tillåter i fråga om skyddsjakt. Om verket saknar formella möjligheter att stoppa beslutet måste regeringen utan dröjsmål ge Naturvårdsverket befogenheter att överklaga länsstyrelsernas beslut och skjuta upp verkställandet.

Länsstyrelsen anger att skyddsjakten ska inriktas specifikt på föräldraparet hävdar att det inte finns någon ökad risk för att valparna dör om föräldraparet dödas vid den här årstiden, ett påstående som helt saknar grund. Åtminstone två färska exempel tyder på att det är tvärtom. I Amungenreviret upphörde alla spår efter valparna ganska snart efter att föräldraparet skjutits vid licensjakten i januari 2010. I Långsjöreviret i Dalarna, där föräldraparet är försvunnet blev en av de fyra valparna nyligen påkörd och avlivad. Valpen var utmärglad, mycket liten och vägde endast 19 kilo mot normalt drygt 30 kilo. Skjuts föräldrarna får valparna mycket svårt att klara sig under vintern då de ännu inte börjat jaga på egen hand. Genomsnittsåldern för när valpar lämnar reviret är nästan 1,5 år enligt Skandulv, vilket innebär att de är dubbelt så gamla som de aktuella valparna.

Länsstyrelsen medger skyddsjakt under en och en halv månad, en ovanligt lång period som, om jakten drar ut på tiden, innebär att hela vargfamiljen riskerar att utsättas för extrem stress i hela sex veckor. Länsstyrelsen har beviljat en rad etiskt tvivelaktiga undantag som till exempel att jakten får bedrivas från både skoter och helikopter och under nattetid med hjälp av strålkastare.

Vargarna har angripit får vid två tillfällen i början av oktober. I ett av fallen var djuren stängslade. Efter angreppet sågs stängslet över, en säkrare vinterhage byggdes och gården försågs med ljudskrämmor. Sedan dess har inga angrepp skett. De förebyggande åtgärderna har alltså fungerat, och nu är dessutom alla djur i området intagna för vintern. Länsstyrelsens oerhörda brådska och beredvillighet att tillåta djuretiskt högst diskutabla jaktmetoder är därför lika omotiverad, som att vargarna ska skjutas överhuvudtaget.

Vargarna har också dödat tre hundar under det senaste halvåret, varav två hundar tillhörde samme ägare. Eftersom andra lösningar fungerat för fåren torde hundarna utgöra det avgörande skälet för länsstyrelsen. I sitt beslut redovisar länsstyrelsen Viltskadecenters rekommendationer för hur många angrepp på hundar som ska anses vara tillräcklig grund för att bevilja skyddsjakt på varg. Rimligtvis måste länsstyrelsen känna till att Viltskadecenter inte har något mandat att utfärda anvisningar om hur lagstiftningen ska tolkas eller tillämpas. Juridisk expertis ifrågasätter starkt om angrepp på lösspringande hundar över huvud taget är en giltig grund för att bevilja skyddsjakt. Ett krav i lagstiftningen är nämligen att det inte ska finnas något annat lämpligt alternativ till jakt. Det lämpliga alternativet är i det här fallet att hålla hunden i koppel när det finns varg i området. Uppfylls inte kravet om att alla andra lämpliga lösningar ska prövas först saknas laglig grund för att tillåta skyddsjakt.

Ann Dahlerus

Generalsekreterare

Svenska Rovdjursföreningen