Replik på Magnus Erixons artikel Kvinnor kan barn bättre ST den 5 februari.

Under de senaste 30–40 åren har genusforskningen utvecklats till ett etablerat kunskapsfält i Sverige såväl som internationellt. Kritisk forskning och undervisning rörande kön, könsidentiteter och genusstrukturer bedrivs i dag på universitetet över i stort sett hela världen. På i stort sett samtliga universitet i Sverige finns det centra eller forum för genusvetenskap som samlar de vunna tvärvetenskapliga kunskaperna, så också på Mittuniversitetet. Sedan 1990-talet har vi i Sverige dessutom sett en markant ökad politisk uppbackning av området. Kan man förvänta sig att en politisk redaktör för en modern liberal dagstidning som Sundsvalls Tidning ska ha grundläggande kunskaper om detta? Jag tycker det.

Erixon hävdar dock i sin krönika "Kvinnor kan barn bättre" – med viss stolthet kan man dessutom ana – att han inte har en aning om vilken vetenskaplig grund som finns för hans åsikter som han här torgför, utan tycker att han kan utgå ifrån det han kallar beprövad erfarenhet, det vill säga hans egen personliga erfarenhet (som man).

Jag undrar om det finns något annat politiskt eller kulturellt område där en politisk redaktör på fullt allvar (eller ska vi inte tolka det så?) kan utgå ifrån en sådan ståndpunkt i en krönika?

Erixon beskriver sedan i sin artikel skillnaderna mellan kvinnor (som han antar utgör en enhetlig grupp) och män (som en annan enhetlig grupp) som skillnader i egenskaper eller grundläggande natur. Män och kvinnor antas här ha två helt olika uppsättningar biologiska egenskaper, som sedan tar sig uttryck i manliga och kvinnliga sätt att tänka, vara och handla, som att ta risker, misshandla, överge, men framförallt att ta hand om barn.

Att på detta sätt skapa en direkt förbindelse från en tänkt biologi på den ena sidan till sociala, kulturella och psykologiska identiteter på den andra sidan är en mycket gammal tankefigur som brukar kallas för biologisk determinism. Den har sedan 1800-talet använts som ett maktfullt politiskt redskap för att legitimera social olikhet, utstötning, förtryck och exploatering inte bara mellan kvinnor och män utan också mellan raser, etniska grupper, klasser, former av sexualitet och så vidare. Och den har legitimerat den underordnade ställning kvinnor har och den typ av ojämlikhet mellan könen som Erixon i slutet av sin artikel paradoxalt nog säger sig vara bekymrad över.

Det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga belägg för Erixons ståndpunkter. Ingen har kunnat visa på systematiska skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor som skulle ha de effekter Erixon hävdar. Det genusforskningen däremot visat är hur man genom att tala om olikheter mellan kvinnor och män som naturliga olikheter i egenskaper helt tenderar att bortse ifrån vad de olika villkor, som kvinnor och män faktiskt lever under, gör för och med dem. Att leva under olika villkor bidrar till att skapa olikheter mellan människor, det skapar genusordningar och genusidentiteter.

Det Erixon ger exempel på är dock en ganska vanlig tendens att dölja betydelsen av skapade olikheter i livsvillkor mellan människor – för att sedan förstå eller framhålla dessa som medfödda skillnader i egenskaper. Och ofta görs detta just genom att hänvisa till egen erfarenhet. Att ge kön innebörden skilda egenskaper mellan kvinnor och män osynliggör också de olikheter, både historiska och kulturella, som finns inom gruppen män och bland kvinnor. Dessa skillnader har vi alla beprövade erfarenheter av, eller hur Erixon? Det har åtminstone jag som gammal socialarbetare som jobbat med barn som far illa.

Siv Fahlgren

Docent i genusvetenskap

Föreståndare för Forum för genusvetenskap, Mittuniversitet

ST kommenterar:

Siv Fahlgren gör sig till talesperson för dogmen att män och kvinnor föds till varelser, enbart präglade av det samhälle de växer upp i. När Fahlgren säger sig tro, eller, så vitt hon vet, att det inte finns några belägg för uppfattningen att kvinnor är biologiskt mer lämpade att ta hand om små barn, är det ett generande uttalande för någon som utger sig för att representera vetenskapen.

Om Fahlgren hade ansträngt sig, kunde hon ha upptäckt hur väl belagt det är att det råder stora skillnader mellan kvinnor och män avseende hur hjärnan är uppbyggd och fungerar. Sedan kan man ju i och för sig välja att blunda för möjligheten att dessa skillnader påverkar oss som individer.

Siv Fahlgrens tröttsamma retoriska grepp i övrigt – att tillvita mig åsikter som jag inte har och inte gett uttryck för, för att sedan bygga sin argumentation på detta – kan jag leva med.

Magnus Erixon

Politisk redaktör Sundsvalls Tidning