En vision eller en policy ska vara ett stöd för verksamheten, vare sig det handlar om ett företag, en politisk organisation eller en förening. Problemet är att visionen alltför ofta hamnar i en byrålåda och inte är särskilt aktuell i vardagen.

Sundsvalls Tidning håller sig naturligtvis också med en vision. För att den ska vara begriplig är den strukturerad i vårt förhållande till några olika aktörer; samhället, läsarna, kunderna, medarbetarna och ägarna. Kontra samhället är vår roll beskriven så här:

"ST-koncernen är den öppna och självklara mötesplatsen där människor och idéer möts och utvecklas. Vi bjuder in, stimulerar och provocerar till engagemang. Därigenom är vi en viktig motor för utvecklingen i vår region. Allt detta gör vi genom att vara professionella, nyskapande och omtänksamma."

Onekligen högtidligt och uppfordrande. Ändå kan jag inte undgå att associera till visionen när jag reflekterar över de senaste veckornas intensiva diskussion om förändringarna i landstingets verksamhet. Var hittar man en annan öppnare, tillgängligare och snabbare arena än media för att diskutera frågor som så in i märgen rör medborgarna som just vården?

Under mina tjugo som chefredaktör kan jag inte påminna mig att jag någonsin upplevt ett liknande engagemang i en lokal samhällsfråga. Tidningarnas och nätets debatt- och insändarsidor och kommentarmöjligheter har fyllts med åsikter men också fakta om landstingskonflikten. Upprördheten över en del av de beslut som tagits har varit så stark att den nästan gått att ta på.

Det finns några saker som jag tycker är värda att uppmärksamma.

Fackkunskapen i frågorna har varit påfallande hög. Professionen i form av läkare, annan vårdpersonal, tjänstemän och kunniga medborgare har berikat diskussionen.

Politikerna har inte kunnat hålla sig borta från debattscenen (vilket ibland inträffar), även om man i många fall avstått från att svara på de frågor som ställts.

En mycket större andel av inläggen än som är vanligt på debattsidan har skrivits av kvinnor.

De flesta inlägg även på insändarsidorna har undertecknats med skribenternas namn, vilket jag allmänt tycker höjer trovärdigheten i och intresset för inläggen.

Tyvärr har vi inte kunnat bereda plats för alla inlägg, trots att vi vid ett par tillfällen anslagit extra sidor för debattmaterialet. Jag kan dock försäkra att vi på redaktionen läst alla innan vi tvingats göra prioriteringen bland inläggen.

Landstinget har givetvis en egen vision för sin verksamhet. Under rubriken "En verksamhet för liv och hälsa" kan man bland annat läsa; "Landstinget sätter människan i centrum - som patient, som medarbetare, som medborgare och i ett regionalt utvecklingsperspektiv."

Gör man det? Svaret på den frågan är - menar jag - det som hela debatten handlar om.