Någon har lätt skämtsamt sagt att som journalist kan man bli vad som helst - bara man slutar i tid.

I veckan blev en i skrået EU-minister. Folkpartisten Birgitta Ohlsson efterträder ju partikollegan Cecilia Malmström som tar sig an en av kommissionärsposterna i Bryssel.

Och som journalist har faktiskt Birgitta Ohlsson jobbat. Kortare tid än de flesta, men jag är tveksam till om hon har någon annan yrkeserfarenhet än journalistens. Trettiofyra år fyllda får man nog i första hand betrakta henne som en proffspolitiker.

Birgitta Ohlsson arbetade som ledarskribent på Sundsvalls Tidning under ett halvår 1999. Hon vikarierade för Hanne Kjöller som vid den tiden prövade sina vingar på Dagens Nyheter, där hon numera är fast etablerad.

Birgitta Ohlsson var redan då en övertygad feminist, intresserade sig i högsta grad för demokrati- och rättighetsfrågor och hade rykte om sig att vara djurrättsaktivist.

Själv minns jag henne som lätt tillbakadragen och lite blyg, samtidigt oerhört produktiv och vass i argumenten. Bäst var hon framför en tv-kamera. Då var fokuseringen hundraprocentig och budskapet kristallklart.

När hon slutade så var det inte för att vikariatet upphörde. Hon blev helt enkelt vald till ordförande i Liberala ungdomsförbundet (Luf) och hängav sig sen helt åt politiken. Även då - precis som vid ministerutnämningen i veckan - var hon en outsider i etablissemangets ögon. En enhällig valberedning hade ställts sig bakom en annan kandidat. Men när Luf- kongressen röstade så vann Ohlsson med klar marginal.

Sedan dess har karriären gått med raketfart. Riksdagsledamot, folkpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor, ordförande i kvinnoförbundet och en lång rad internationella uppdrag och engagemang. Utpekad som en av framtidens ledare.

Så kan det alltså gå när man lämnar journalistiken i tid.

Lite mer allvarligt så tror jag att det finns en del egenskaper som man bär med sig som journalist och som är högst användbara i andra karriärer; nyfikenhet, envishet, lyhördhet, social talang, verbal förmåga och en viss pedagogisk fallenhet. Visst, kompetenserna finns i varierande grad, men där de sammanfaller och nyttjas händer det ofta saker.

Helst ska de kombineras med äregirighet. Birgitta Ohlsson stack aldrig under stol med att hon ville ha uppdraget som EU-minister. Lika lite som hon gjorde 1999. När hon valts till ordförande beskrev hon sig själv så här i en intervju i ST: "Jag är skarp och tydlig och har ambitioner."

För en del journalister som ger sig in i politiken är det som bekant inte fullt så enkelt. Både Cecilia Stegö Chilo och Maria Borelius hade mediaerfarenheter med sig i bagaget när de utsågs till ministrar i Reinfeldts regering. Ingen av dem hann ens börja innan de fockades.

Att bara sluta i tid räcker inte.