Svårt att spå även för professorn
Relaterat
I veckan avled Stig Hadenius, Sveriges förste professor i journalistik. 78 år gammal hade han en gedigen bana inom och i anslutning till media bakom sig. Massmedieforskare, huvudsekreterare i den pressutredning som skapade den nuvarande statliga presspolitiken, chefredaktör på Västgöta-Demokraten, pressråd vid svenska ambassaden i Washington, flitig debattör i publicistiska frågor. Den bok "Massmedier: press, radio & tv i förvandling" som han skrev tillsammans med Lennart Weibull har i princip varit kurslitteratur för alla svenska journalister och andra som studerat masskommunikation.
Jag träffade Stig Hadenius i ett antal branschsammanhang genom åren. En gång hade jag tillfälle att intervjua honom. Det var på sensommaren 1991 i samband med att Sundsvalls Tidning firade sin 150-åriga tillvaro. Vi förde samman Stig Hadenius och Olle Wästberg, då VD för Dagspressens marknadsinformation, senare chefredaktör på Expressen, för ett samtal om dagspressens situation med blickar både framåt och bakåt.
Det är alltså nästan tjugo år sedan och villkoren för dagstidningarna var delvis annorlunda. Bakom sig hade man 80-talet med all-time high både när det gällde annonser och upplagor. Men decennieskiftet och de första åren på 90-talet pekade också mot de nya mer utmanande tiderna. När jag läser om artikeln är det påtagligt i hur långa stycken analysen då är giltig för vad som hände sedan.
Att avregleringen av etermediemarknaden med möjlighet till kommersiell radio och television skulle påverka tidningen både publicistiskt och affärsmässigt var kanske inte så svårt att spå. Och att den direktreklamen som redan tagit sin del av reklamkakan skulle fortsätta att öka stod också klart.
Stig Hadenius var övertygad om att bättre utbildade journalister, fortsatt fokus på det lokala materialet, satsning på att ge läsarna överblick och nytta skulle bli framgångsfaktorer. Han pekade på opinionsmaterialets betydelse; mindre partipolitiserade ledarsidor, men tydligare profilerade skribenter och gediget utrymme för debatten.
Han var övertygad om att koncentrationen inom branschen skulle fortsätta, men varnade även för riskerna om tidningar blir ägare också till radio och tv. En fortsatt teknisk rationalisering bör ge utrymme för satsningar på det redaktionella området menade han. Han antyder en kritik om att innehållet ibland får stå tillbaka för utformningen av artiklarna.
Journalistprofessorn ger en ganska bra bild av vad som skulle komma att hända de kommande två decennierna. Det är egentligen bara en pusselbit som saknas. Inte med ett ord nämns Internet, den enskilda företeelse som förändrat villkoren för journalistiken och medieaffären mer än någonting annat. Men hösten 1991 är det fortfarande i första hand en företeelse för militären och forskarna.
Det visar väl än en gång att det är svårt att spå, särskilt om framtiden, även för en professor.
