Journalistik riskerar alltid att bli svartvit. Rätt eller fel. Vinnare och förlorare. Bäst eller sämst. Men när nyanserna går förlorade och förklaringar och analyser uteblir då blir också journalistiken åtskilligt ointressantare.

I veckan presenterade vi Skolinspektionens rapport om tillståndet i Sundsvalls skolor, en granskning som görs vart femte år. Den är fylld av påpekanden om nödvändiga åtgärder och så innehåller den siffror. Hårda fakta om meritvärden och andel elever som klarar eller inte klarar målen i olika ämnen.

Sånt gillar vi. Statistik är mumma för oss i branschen. Det finns nyhetsredaktioner som till stor del lever på att gräva fram och ställa samman sifferserierna i mer eller mindre lättförståelig grafik. Svart på vitt.

Fast riktigt intressant blir det ju först när man ger sig tid att försöka tränga bakom siffrorna. Att förklara varför det ser ut som det gör och lyssna till dem som finns ute i verksamheten.

Det har vi gjort den här veckan. Vi har besökt skolor som ligger högt när det gäller att nå kunskapsmålen för eleverna och berättat hur man arbetar där. Och vi har varit på skolor där resultaten är svaga och frågat vad man tänker göra åt saken.

Plötsligt så finns nyanserna och de begripligare förklaringarna där. Vetskapen om att det är en lång rad faktorer som spelar in; storlek på klasser, pedagogiskt engagemang, sociala bakgrundsfaktorer, motiverade elever och kanske en och annan fallgrop i statistikmaterialet.

Vi kommer att fortsätta granskningen kommande vecka. Förhoppningen är ju att den i sin tur ska leda till diskussion bland våra läsare; lärare, föräldrar och politiker. Kommentarer på nätet, insändare, debattartiklar och kanske tips om vad vi borde gå vidare med.

För skolan engagerar. Veckans mest kommenterade artiklar gällde just skolan. Då handlade det om åttaårige Filip som nekades två dagars lov för följa med papper på älgjakt och en kortresa till London.

Undervisningens kvalitet borde också röra upp känslorna.