Journalistisk etik ställs på sin spets när katastrofen är ett faktum. Vilka bilder ska tas? Vilka intervjuer ska göras? Hur närgången får man bli mitt i tragedin? I lördagens tidning berättade vi om den svåra bussolyckan i Indal för tio år sedan. Sex människor omkommer, därav fyra ungdomar. En hel bygd drabbas av sorgen.

Vid läsningen påminns jag om det arbete och de diskussioner som vi förde på redaktionen då. Det handlade om uppträdandet ute på olycksplatsen, dit fotografer och journalister anlände i stor sett samtidigt med räddningsmanskapet, men främst om vad som skulle publiceras och hur det skulle publiceras. Och det gjordes i högt tempo eftersom vi hela tiden uppdaterade nätet.

Några saker satte ramar för våra bedömningar; händelsen inträffade tidigt på dagen, det handlade om mycket unga människor, den berörde mängder av våra läsare och det var en händelse som utvecklades under hela dagen. Att på ett ansvarsfullt sätt hantera rapporteringen på webben, i radio och i papperstidningen ställer stora krav på en redaktion.

Med några dagars distans till händelsen skrev jag en krönika i saken, där jag försökte förklara mediernas uppgift men också bjöd in till ett samtal om pressetik. Pappan till en av de omkomna pojkarna ringde mig samma dag som krönikan var publicerad. Han hade ingen kritik mot de lokala medierna men var upprörd över rikstidningarnas närgångenhet.

När vi nu skriver om händelsen tio år senare är det säkert några som tycker att vi river i sår som kanske läkt. Att vi upprör på ett onödigt sätt. Vår utgångspunkt för reportagen har varit att berätta vad som hände sedan, att fokusera på hur människor bearbetar sorg och trauma och återvänder till vardagen. Ambitionen från våra medarbetare har varit att närma sig drabbade och anhöriga med respekt.

Jag hoppas att det också framgår av text och bild och redigering. Har du som läsare åsikter om det får du gärna höra av dig till mig.