I grunden är tanken att journalisten alltid ska vara betraktaren, den som kyligt granskar, analyserar, kommenterar och beskriver ett skeende med så opartiska ögon som det bara går.

Men ibland måste vi naturligtvis få ryckas med. Som idag när vi kan konstatera att Giffarna efter vissa vedermödor på upploppet tagit steget upp i fotbollens högsta serie. Då hejar vi lite extra på hemmalaget.

Sportjournalistik är inte helt enkel. Visst, vi granskar och vi är inte så sällan kritiska. Vi ifrågasätter prestationer, beslut och värderingar. Samtidigt lever våra reportrar och fotografer i idrottsutövarnas närhet varje dag. Den typen av umgänge kräver professionalism av både granskare och granskade.

När vi jublar så är det inte bara i beundran över goda sportsliga prestationer utan också därför att framgångar på idrottsplanen har betydelse för den bygd där vi lever och verkar. Vi är nog åtskilliga Sundsvallsbor som tycker att stegen till jobbet blir lite lättare på måndag morgon samtidigt som vi vet vad det kommer att snackas om runt fikaborden.

Hade det gått åt skogen så gissar jag att vi hade fått förmedla en och annan ursäkt. Från spelare, från ledare och kanske från oss löpsedelsmakare. Förlåt oss, vi borde ha gjort annorlunda.

Själv har jag svårt att förstå det ymniga flödet av ursäkter som numera inryms bland annat på sportsidorna. Ta det här med hockeyspelare som tycks känna sig tvingade att be om ursäkt till hemmapubliken för dåligt spel eller tveksamma insatser.

Det är väl inte så konstigt att det klickar ibland. Hockeylirarna snör på sig skridskorna för match i stort sett varannan dag under sju månader. Vem kan förvänta sig att man ska vara på topp hela tiden? En del matcher måste rimligen få bli en taskig dag på jobbet.

Sånt brukar inte vi andra be om ursäkt för.

På Stadsparksvallen i Jönköping i går behövde ingen be om ursäkt. Alla bara log innan man satte sig på bussen norrut.

Heja Giffarna!