I drygt 22 år har jag haft förmånen och förtroendet att vara chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning. I morgon tar det slut, då gör jag min sista arbetsdag på ST. När omgivningen frågar hur det känns så brukar jag svara "bra - och lite overkligt".

Det sista tarvar möjligen ytterligare någon liten förklaring. Det är klart att det blir ett abrupt avbrott att inte längre ha den dagliga redaktionen att traska iväg till, en verksamhet som i stort sett sysselsatt mina tankar varje dag de senaste åren. Det verkligt overkliga är dock att inte få fortsätta att delta i utvecklingen av en verksamhet som helt förändrats under de tjugo år jag haft ett redaktionellt ansvar.

Det är fascinerande att minnas hur genomgripande medielandskapet förändrats under de två senaste decennierna. Slutet av 80-talet var krönet på ett fantastiskt decennium för dagstidningen. Ännu ingen kommersiell tv eller radio, blygsamma gratistidningar och framförallt inget internet. De kommande åren förändrades allt för oss i medierna men också för dig som mediekonsument. Eller rättare sagt – på grund av dina nya krav och förväntningar på medierna.

Sundsvalls Tidning fyllde 150 år i januari 1991. I samband med det höll Bertil Torekull, legendarisk publicist, en föreläsning på Kulturmagasinet i Sundsvall under rubriken "Sista ordet blir aldrig sagt". Det var en hyllning till journalistiken, men också en elegant essä kring ett antal grundläggande frågor; vad är meningen med tidningen, hur väl har vi utfört vårt uppdrag och vart är vi på väg?

Torekulls föreläsning hölls mot bakgrund av den tidens oroligheter; den hotade baltiska frigörelsekampen, kriget i Afghanistan och det förestående första Irakkriget. På hemmaplan kastade jakten på Palmes mördare, Bofors-affären och näringslivsbubblor sin skugga över mediernas agerande.

Hur väl har vi gjort vår plikt? Fanns lidelsen och passionen hos oss? Betydde vi någonting i samtiden? Det var frågor som den rutinerade publicisten ställde sig utan att avge några tvärsäkra svar.

Jag tror att det är frågor som varje journalist ställer sig med jämna mellanrum. När mycket av journalistiken tenderar att bli lättsmält underhållning eller oförargligt skvaller bör vi påminna oss om det grundläggande uppdraget; att informera, att belysa, att ge medborgare ett forum för diskussion och opinionsbildning och därmed en bättre möjlighet att förstå och kunna påverka det sammanhang man lever i. Att hålla dialogen levande.

I sin briljanta essäbok "Tankar om journalistik" skriver Göran Rosenberg om villkoren för journalistisk verksamhet från A (Anfang) till Ö (Överblivet). Under rubriken Ord hittar man följande stycke klokskap:

"Det är bara i det skrivna ordets kultur som många människor kan kommunicera komplicerade saker och sammanhang till varandra, lära av varandras idéer, granska fakta och påståenden, ackumulera, lagra och vidarebefordra abstrakt kunskap, bygga teorier och fabriker, forma genomtänkta opinioner och etablera allmängiltiga lagar. Det skrivna ordet tränar vårt tänkande eftersom vi måste tänka när vi läser."

Det låter hoppfullt när allt fler forskare nu prognostiserar papperstidningens död. Runan skrivs ut med lite olika tidsspann, beroende på var på globen utkikspunkten ligger och möjligtvis också beroende på hur angelägen man är att snabbt ges utrymme i domedagsrapporteringen.

Det blir annorlunda, det är nog det enda som är säkert. Framförallt nätet och mobilen har drastiskt förändrat våra medievanor. Inte nödvändigtvis till det sämre. Alan Rusbridger, chefredaktör för engelska The Guardian, har med rätta konstaterat att journalister aldrig någonsin tidigare haft så goda möjligheter att förmedla nyheter på ett effektivt sätt; i samspel med publik och kollegor, på ett stort antal plattformar.

När jag tillträdde i augusti 1989 var papperstidningen vår enda kanal. Vi kom ut en gång per dygn och sedan laddade vi för nästa dags tidning. I dag är papperstidningen kompletterad med nätet, radionyheter, webb-tv, mobila sajter och appar. Vår journalistik är ständigt pågående under dygnets timmar. Det finns fallgropar i det – ytlighet, dålig koll, informationsöverskott – men fördelarna är solkart övervägande: snabbheten, interaktiviteten, globaliteten, mixen av ljud och bild, det obegränsade utrymmet.

Knäckfrågorna är egentligen två; hur ska vi i medierna på smartast tänkbara sätt använda – och möjliggöra användandet – av de många kanaler som står till buds och vem ska betala för den goda, viktiga journalistiken? Svaret på den första frågan ger också, tror jag, svaret på den andra.

Efterfrågan på journalistik har aldrig varit större. Vi når fler människor än någonsin tidigare genom de nya distributionskanalerna, men vi har svårt att få betalt för innehållet. I alla fall på traditionell väg genom abonnemang och annonsintäkter.

Torekulls tuggade tes, Rosenbergs röda tråd och Rusbridgers rättframma påstående handlar alla om journalistikens innehåll. Om den inte betyder någonting för dig, om den inte berör dig som läsare, surfare eller tittare så kommer den att tyna bort eller möjligen ersättas av banal ytlighet. Och ansvaret att se till att det inte händer ligger hos oss som verkar i medierna. Vi måste skärpa våra sinnen och lyhört fånga upp vad som rör sig i tiden. Förmedla, förädla och förstå det.

Klarar vi det så blir aldrig sista ordet sagt. Då forsätter dialogen med dig.