Efter ett kritiskt inslag i radioprogrammet Studio Ett kanske man äntligen kan skönja en vändning i hypen kring de så kallade sociala medierna. Detta tack vare den nya sajten twixdagen.se, som samlar riksdagsledamöters mikrobloggar på ett och samma ställe. Idén är inte dum. Våra folkvaldas innersta tankar, uppdaterade flera gånger om dagen. En möjlighet att i realtid följa hur svensk politik danas.

I stället avslöjar sig många ledamöter ha häpnadsväckande lite substans att "twittra" om.

Innan twixdagen startade gick det inte att uttrycka skepsis mot bloggosfären utan att stämplas som en anakronism. Och visst, letar man noga och länge bland bloggar och facebooksidor så kan man väl hitta ett och annat korn av värde. Men detta i ett universum av trams.

Tidigare hölls småprat och vardagligheter mest till fikaborden och i mataffären. Massmedierna innehöll i stället nyheter och annat med relevans för en bredare allmänhet. Knappast ens om tidningar, radio och TV hade samma obegränsade publiceringsmöjligheter som internet skulle väl någon på den tiden komma på att skriva insändare om att man är på väg att laga pölsa eller filma sin onda stortå.

OK. Ingen är tvungen att läsa dessa meningslösheter eller omdömeslösheter. Och pladdrandet där må vara rätt oförargligt. Men sammantaget uppmärksammar det ett par sorgliga tendenser. Att så många ännu i vuxen ålder skriker efter att bli sedda och få sin existens bekräftad. Att så många tycks leva i villfarelsen att det egna livet är så märkvärdigt att allsköns folk brinner av nyfikenhet att få veta.

Visst finns de som även om internet inte fanns skulle babbla på som en Dame Edna. Men manar det verkligen till efterföljd? Här brukar Blondinbella dyka upp. Ingen diskussion om bloggar utan henne. Hon lyckas ju ha en av landets mest välbesökta bloggar trots att den i stort sett bara består av dagboksanteckningar. Så kan hon så kan väl jag, tänks det kanske. Me too wanna be. Ähum.

Att folk vill anslå så mycket av sin tid till dessa så kallade sociala medier kan man väl leva med, med en lätt suck, om det bara vore fråga om fritid. (Hur nu att ägna sin fritid bakom ett tangentbord kan anses socialt.) Men det är bara att kolla vilka tider som vissa uppdaterar sina loggar, och det står klart att en mängd högt avlönade personer med yrken som anses ansvarsfulla ägnar en betydande arbetstid åt struntprat. Som om deras jobb bestod av en oavbruten fikapaus.

Hos fondmäklare, på tidningsredaktioner, bland reklambyråer och i riksdagen. För med twixdagen har de sociala mediernas sidenskrud fallit. Det visar sig att bloggosfären är tämligen naken, och den blekfeta torftighet som uppenbarar sig imponerar inte särskilt.