Göran Hägglund är i en svår sits. Opinionssiffrorna visar att Kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen om inte situationen förändras inför valet. I det läget blir det troligen regeringsskifte. Partiledaren verkar därför desperat efter uppmärksamhet.

I somras rörde Hägglund ihop en fiktiv konflikt i Sverige, mellan förövare och offer - maktelit och vanligt folk. Han spelade på rädsla och ovilja inför tolerans, dynamik och mångkulturalism och betonade sina sympatier med det vanliga folket. De som lever som folk gör mest. Han gav han med hjälp av en gammal politisk strategi sitt parti ett nytt ansikte.

Vill man behålla trovärdigheten ska man nog inte som Aftonbladets Åsa Linderborg likna Weimarrepublikens kulturfientlighet med Kristdemokraternas politiska utspel. Däremot är det på sin plats att ifrågasätta Göran Hägglunds försök att utestänga meningsmotståndare från debatten med hänvisning till vanligt folks sunda förnuft.

Enligt honom ska skribenter inte ha synpunkter på verklighetens folk. Men Hägglund är knappast vanligt folk, han tillhör tvärtom en reaktionär politisk intelligentia. En samling som det vore olyckligt om vi på den andra sidan av den nya överheten inte granskade kritiskt.

Nyligen broderade han ut sina tankar ytterligare i en debattartikel i DN, där han hyllade folkets sunda förnuft. Folk ska ha rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten förklarade Hägglund och verkade mest mena att oliktänkande ska vara tysta och förstå att majoriteten har rätt. Detta rimmar rysligt illa med de liberala värderingar som vi får hoppas att betydande delar av den borgerliga regeringen fortfarande förespråkar.

Varför är det okej att samarbeta med ett parti som uttrycker förakt för individens unika förmåga att reflektera och kritisera sin omgivning och rådande normer - själva liberalismen utgångspunkt - men absolut inte med Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet?

Samarbetet har sin historia i förhållandet mellan konservatismen och liberalismen. En gång enades tankeskolorna om vissa ekonomiska principer. I dag är dock kampen mot planekonomin vunnen och det finns knappast något riksdagsparti som inte vill se en relativt fri ekonomi.

En förklaring till Kd:s tafatta försök att misstänkliggöra landets intellektuella kan vara att de är rädda att bli genomskådade, att det ska synas hur malplacerade de är i en regering med frihetliga ambitioner. I dag finns det inte mycket som talar för att det reaktionära moralpartiet har en säker plats bland de borgerliga, inte mer än exempelvis Miljöpartiet har det.

Frågan är också om det inte finns mer av frihetsideal där? Endast några år av tradition gör Kd till en given del av regeringssamarbetet, något man kan förstå att ordförande Hägglund ogärna vill att Sveriges tyckarelit ska få utrymme att peka på.