I flera reportage har ST beskrivit de val de allra flesta niondeklassare nu kan göra till gymnasiet. Val till kommunala skolor och fristående skolor. I Sundsvall eller i andra av länets kommuner. Några söker och kommer i på specialutbildningar långt borta någon annanstans.

För den som lämnat grundskolan långt bortom sig är det lätt att känna både lite avund och samtidigt lättnad. För hur skulle det inte vara att få välja om med den vuxnes erfarenheter i bagaget? Det är nog flera av oss som bär på gamla drömmar om yrkesvalen som aldrig blev av.

Men livet går inte i repris. Och om vi någon gång gjort val som i dag verkar felaktiga, vad är det som talar för att livet skulle ha blivit bättre om vi följt andra spår?

En sak jag gärna avstår från är osäkerheten som präglade mig som tonåring. Fyllda 15 år och nu skulle yrke väljas. Jag minns att jag gärna ville bli snickare och/eller brandman. Så blev det inte.

Jag hoppas och tror att det i Ånge, Sundsvall och Timrå finns goda gymnasieval att göra. Kvalificerade utbildningar som leder mer eller mindre direkt till ett yrke. Teoretiska studier som är en förberedelse för högskolor och universitet. Med några undantag finns det mesta för de flesta och dessutom relativt nära hemorten. Det är bra. Men sedan då?

Om vi tänker tio år framåt, var finns jobben då?

Vi vill ju så förtvivlat gärna att dagens unga på sikt kommer tillbaka till hemorten. Okej säg att det tar 20 år. Dagens 15-åringar har då uppnått en ålder då storstaden inte längre lockar i samma utsträckning. Om det är villa, Volvo (Geely?) och vovve som gäller, så är den gamla hemorten oslagbar. Här finns rötterna, släkt och vänner. Här finns relativt trygga miljöer. Här finns ett rikt fritidsutbud och en familj med två inkomster, har inga problem att skaffa sig en egen villa eller en stor bostadsrätt ens i Sundsvall där de dyraste bostäderna finns.

Naturligtvis finns dagisplatser och skolan är i den bästa av världar betydligt bättre om 20 år.

Sedan var det där med arbete. Att spå om framtidens arbetsmarknad är vanskligt. Inte annat än att jag är övertygad om att tjänstesektorn har växt kraftigt. Men har Sundsvall en stor och diversifierad arbetsmarknad om 20 år?

Förhoppningsvis finns de tunga industrierna kvar också då. Men var lugn för att jobben på Ortviken kommer att färre än i dag.

Har universitet utvecklats och skapat tillväxt och avknoppningar i form av nya företag? Har tjänstesektorn lyckats växa med en rad nya mindre företag sedan de kommunerna och landstingets monopol (eller om det är en stor region) luckrats upp?

Har Sundsvall blivit en kommun präglad av ett gott företagsklimat om 20 år? Ett klimat där det egna företaget har blivit lika självklart som traditionellt lönearbete. Så är det ju uppenbarligen inte i dag.

Hoppas kan man ju. Vi bör alla hoppas men framför allt sträva mot en sådan vision.

Blir den inte verklighet är prognosen sämre. Hur bra boendemiljöer som än erbjuds, vilket kulturutbud som finns och skolans kvalité, spelar ingen roll om det inte finns möjlighet att försörja sig. Blir det för svårt kommer dagens unga inte bo och arbeta i Sundsvall om 20 år. För få jobb och fel jobb, kommer inte göra Västernorrland till det län dit man flyttar tillbaka.

Sundsvall, Timrå och Ånge, ja för den delen också Nordanstig och Härnösand, blir i det scenariot för hundratals och tusentals människor, bara en ort där man växt upp. En kommun dit man kanske åker hem till äldre släktingar kring jul och midsommar. Kanske finns sommarstugan här någon gång kring 2040. Men jobba här. Ja med vad?