Landstingsrådet Ewa Söderberg (S), förklarade i fredags att ST:s ledarsida inte avgör om hon skall sitta kvar eller inte. Det är partiet som bestämmer hennes framtid hette det. Det är i och för sig korrekt. Men hon kan ju också avgå självmant.

Vidare menade Söderberg att hennes ansvar i striden om Sundsvalls sjukhus, bara ligger i att hon försöker genomföra landstingsfullmäktiges beslut att spara pengar i sjukvården.

Frånvaron av självkritik är monumental. Den tondövhet Ewa Söderberg visat för reaktionerna efter turerna på länssjukhuset är obegriplig. Nu är det ju en bit till Sollefteå där sjukvårdslandstingsrådet bor, men det räcker ändå inte som förklaring. Det är som om Ewa Söderberg vistades på en annan planet. Att hon redan mentalt är borta från det jobb hon skall lämna till hösten.

När Söderberg gör gällande att det är omöjligt att få fram vad saken i grunden handlar om, ja då ägnar hon sig åt kvalificerat struntprat. Alla vet att landstinget måste spara pengar, de flesta känner också till att sjukvården är den största utgiftsposten. Hög som låg i Västernorrland inser säkert att det betyder neddragningar också på sjukhusen.

Men de frågor som människor ställer i dag, handlar om hur besparingsarbetet skall bedrivas och vad det kommer att betyda för vården. För de anställda som blir kvar och inte minst för patienterna.

Hur saker utförs i praktiken är inte oviktigt. Förtroende är en nyckelfråga. Det handlar om tilliten hos personalen i den egna organisationen, vilket försiktigt uttryckt förefaller vara en bristvara i landstinget. Två centrala personer som uppenbarligen inte hade Ewa Söderbergs förtroende, var sjukhusdirektören i Sundsvall, Margareta Rödén och landstingsdirektören Sara Ekström. Sålunda fick båda två sparken.

Det var Ewa Söderberg som var ansvarig för tillsättningen av en ny sjukhusdirektör med en lön på 140 000 kronor i månaden fram till 2014. Detta oavsett om denne (Sigbjörn Olofsson) blir kvar på jobbet eller inte. Sjukhusdirektören fixade i sin tur fram den "meriterade" personalkonsulten Ingmarie Bäcklin à 13 000 kronor per dag. Denna visade sig dock vara en person som blåst en tidigare arbetsgivare på en halv miljon kronor.

Det må vara att den formella hanteringen av alla avtal verkställts av landstingsdirektören Lars Bolin, men det kan inte råda någon tvekan om att han bara effektuerat Ewa Söderbergs direktiv. Ansvarsfrågan är solklar. Den gångna veckans skandaler har skapat kaos. Skattebetalarna och anställda på sjukhuset i Sundsvall är rasande över alla turer och det med all rätt. Förtroende saknas nu för den chefskader som skall hålla i nedskärningarna. Ytterligare en konsekvens är att förtroendet för den politiska ledningen är kört i botten.

Tipset till Söderberg blir: Du behöver inte vänta tills ditt eget parti inser att du gjort dig omöjlig. Du kan välja att själv stiga åt sidan. Ett nytt landstingsråd gör nog sedan klokt i att ännu en gång byta sjukhusledning i Sundsvall. Man kanske skulle ta tillbaka den gamla?

Jag tycker också att det är viktigt att tala om besparingarna. Nu kan man skylla på tjänstemän hit och konsulter dit, men det är faktiskt den politiska majoriteten, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som ansvarar för länssjukvården. De besparingar man kommit fram till är nödvändiga i kronor och ören räknat, men varför har man inte gjort som i andra landsting, alltså reagerat tidigare?

Och vad har man gjort?

Sjukhusstrukturen i länet behöver utredas. Det måste stötas och blötas vilka specialiteter som skall finnas på de sjukhus som blir kvar och vad som kan utföras billigare på andra håll. Låt oss tala om de stora administrativa kostnaderna i landstinget. Om överskottet på lokaler. Låt oss resonera om nödvändigheten på satsningar som görs på annat än sjukvården. Till exempel i det som kallas regional utveckling.

Allt detta måste ske om vården skall prioriteras först och sist. I detta perspektiv framstår dagens politiska ledning som tämligen handlingsförlamad.