Jag har följt partiledardebatterna under valårets kick-off med blandade känslor. Det har varit tydliga konflikter och hårda ord – raka rör och inget snack om vem som vill regera med vem. Fast samtidigt har det varit ett tonläge som blir tröttsamt i längden. Är det så här det kommer att låta fram till september?

Till viss del är stämningen ofrånkomlig. I Sverige och andra så kallade mogna välfärdsstater finns de stora pusselbitarna redan på plats; det politiska handlingsutrymmet är omfångsrikt men ändå begränsat. Mycket handlar då om vem som är skickligast vid rattarna och tricket är att utmåla motståndarsidan som opålitlig så mycket det bara går.

De som träder in i maktens korridorer oförberedda sveps snart med av alla processer och tappar lätt greppet. Det är lättare sagt än gjort att åstadkomma verkliga förändringar. Komplexiteten i frågorna tornar snart upp sig och en reform får inte alltid den effekt som eftersträvats.

Därför är något av det viktigaste men samtidigt svåraste i politiken att ange en politisk färdriktning. Det handlar om att kommunicera värderingar som väcker engagemang och positiva känslor. Med drygt ett halvår kvar till valet känns det som att både alliansen och de rödgröna har en bit kvar till att lyckas med det.

Ta jobben till exempel. Det är någonting som är problematiskt i den debatten och då menar jag inte att Fredrik Reinfeldt lutade sig mot missvisande statistik i partiledardebatten. Nej, det handlar om sifferexercisen i sig.

Socialdemokraterna var snabbt ute med rödflagg när Reinfeldt menade att det är 100 000 fler sysselsatta nu än när alliansen tillträdde 2006. Sanningen är att det är ungefär samma nivå, eftersom man räknade med olika åldersgrupper vid de båda tillfällena.

Visst är det slarvigt av finansdepartementet att ge statsministern felaktigt underlag inför en tv-debatt på bästa sändningstid. Men berättelsen om politikens färdriktning kan inte hänga på statistiska tabeller. Det finns olika mått på hur sysselsättningen kan mätas, men det finns också en annan sanning som förtjänar att nämnas.

Politiker kan inte skapa jobb, utan endast bättre eller sämre förutsättningar för att människor ska kunna arbeta så mycket som de vill eller har behov av. Ett stelbent regelverk på arbetsmarknaden gör det krångligare för människor att försörja sig själva eller byta jobb om de inte trivs med sin situation – och svårare att omsätta idéer till företagande.

I dag sitter många människor både fast i ett utanförskap och ett ofrivilligt innanförskap. Politiska budskap om hur människor kan bli friare och förverkliga sig själva borde locka mer än den gamla vanliga debatten, den om statistikexercis och förmodad trygghet.

Jobbdebatten skulle kunna inspirera och ge framtidstro. Men då gäller det att lämna de inkörda hjulspåren och våga tänka nytt.