Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har utsett Abrahams grav till ett israeliskt nationalarv, meddelar Jerusalem Post. Det låter förstås förträffligt att man vill skydda sitt kulturella och religiösa arv, tills man inser att Abrahams grav ligger i Hebron: en palestinsk stad belägen klart och tydligt utanför Gröna linjen, den vapenstilleståndslinje från 1948 som hela världen utom Israel självt betraktar som landets östgräns.

Föreställ er reaktionen om palestiniernas president Mahmoud Abbas regering fattat beslut om den uråldriga staden Jaffa i samma termer, trots att den numera ligger i israeliska Tel Aviv. Det vore diplomatisk skandal.

Det är nu 22 år sedan PLO erkände Israels rätt att existera inom 1967 års gränser, det vill säga anslöt sig till FN:s uppfattning att allt inom Gröna linjen är en legitim del av Israel. Palestinierna undertecknade därefter Osloavtalet, där de frånsäger sig alla krav på detta territorium. Avsteg från den linjen straffas snabbt och hårt (se exempelvis behandlingen av Hamas) av det internationella samfundet, som på goda grunder hävdat att Gröna linjen måste förbli en okränkbar utgångspunkt för fredsförhandlingarna.

Men, och detta är hela kruxet, den okränkbarheten försvaras bara åt ena hållet.

Israels motprestation i Oslo var att erkänna PLO:s rätt att förhandla om en stat, men man vägrade göra motsvarande erkännande av Palestinas rätt att existera inom 1967 års gränser. Den formel som därmed fastslogs, och som fortsätter att gälla, är: ni släpper alla krav på vår sida gränsen, vi skickar in soldater och bosättare för att annektera allt vi kan på er sida – för den är bara en gräns från ert håll.

Man kan i oändlighet lyfta andra invändningar, om palestinsk terrorism, antisemitismens roll i att skrämma Israel från kompromisser, svag utländsk medling, och så vidare. Men det spelar ingen roll hur många nyanser och komplikationer man gräver fram. Det går inte att bortse från elefanten i rummet, nämligen att det råder en total brist på symmetri i de två sidornas erkännande av den andre.

Lika rättigheter till landet och lika respekt för Gröna linjen är den enkla princip som måste resas, och det är ett bedrövligt svaghetstecken att inga västliga stater klarar av att göra ett så simpelt uttalande.

Allt som behöver sägas är detta: nu sätter vi en tidsgräns. Om Israel efter att den perioden löpt ut vägrar acceptera Gröna linjen som sin gräns, så kommer vi också att betrakta palestinierna som lösta från samma krav. Lika för lika. Vill ni ha Hebron, kan de kräva Haifa; vill ni slippa deras krav på Haifa, kan ni inte kräva Hebron. Ni kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Låter det ”orealistiskt”? Kanske är det orealistiskt. Men om denna enkla och grundläggande sanning är för svår att yttra för världens regeringar, då är det nog lika bra att de ger upp sitt dödsdömda fredsmäklande.