Vad är bäst – att tysta ner Sverigedemokraterna eller dra fram partiet i ljuset? Vilken uppmärksamhet förtjänar partiet att få?

Det dilemmat har nog samtliga tidningar och tv-kanaler i Sverige brottats med under de senaste åren. På tankesmedjan Timbro i torsdags debatterades frågan av två journalister med erfarenheter från var sitt håll: Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt Sveriges Radio-journalisten Pontus Mattsson.

Mattsson var där för att han skrivit en bok om partiet, ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet”. Helin var där eftersom han fattat åtminstone två kontroversiella beslut som rör partiet. Dels att Aftonbladet inte kommer att trycka annonser från Sverigedemokraterna, dels att Aftonbladet gav plats åt en debattartikel av partiledaren Jimmie Åkesson om partiets syn på islam.

Det var uppenbart att båda lagt åtskilligt med tid på att fundera över hur partiet bäst bör bevakas. Men ingen gav färdiga svar, utan medgav utan omsvep att frågan är komplicerad.

”Vi (journalisterna) vet inte till oss av ångest när vi ska skildra Sverigedemokraterna”, sade Helin.

Så länge SD inte får uppmärksamhet kan de spela martyrer och därmed vinna sympati. Samtidigt är det inte rimligt att ge SD samma typ av uppmärksamhet som riksdagspartierna. Trots allt är det ett litet parti, utanför riksdagen, med ett högerextremistiskt förflutet.

Om man väl bestämt sig för att granska partiet väntar ytterligare problem.

Journalister brukar ofta göra två typer av kartläggningar – antingen framåtblickande, att man ser över partiernas förslag, eller också bakåtblickande, att man utkräver ansvar för den förda politiken.

När det gäller SD går det förstås att beskriva partiets politiska visioner. Men då måste mycket kraft läggas på att granska trovärdigheten i förslagen, eftersom partiet tycks tro att man kan strössla pengar över allt bara invandringen hejdas.

Att utkräva ansvar är i praktiken omöjligt, eftersom partiet har så liten reell makt. Visst finns SD representerat i många kommuner – men påfallande ofta är företrädarna relativt inaktiva eller isolerade.

Dessutom är allmänhetens förväntningar på SD redan bottenlåga. Om en företrädare för Socialdemokraterna eller Moderaterna åker fast för skattefusk blir det skandal. När P1:s ”Kaliber” avslöjade att SD-företrädare haft allsång med vit makt-musik och att Jimmie Åkesson skrålat med i en hatvisa om mordet på Olof Palme var det ingen som skrek ”avgå” – få tycks förvänta sig ett bättre beteende.

Den svåra konsten tycks vara att inte ge SD mer makt än vad de har, att rapportera om partiets förslag men inte låta dem styra över den politiska agendan.

Så fort SD dyker upp får invandringspolitiken en oproportionerligt stor roll i debatten. De flesta väljare efterfrågar trots allt en bred politik: man vill ha jobb, en bra skola till barnen, tillgång till god vård. När fokus hamnar på jobben och välfärden visar det sig snabbt att ett enfrågeparti som Sverigedemokraterna inte kan mäta sig i konkurrensen.