Beskedet från landstingets politiska opposition var väntat och välkommet. Majoriteten, socialdemokrater och vänsterpartister, har kört ekonomin i botten. Det politiska styret har varit trött och visionslöst. Detta i en föränderlig verksamhet med mycket stor betydelse för länsborna. Det räcker nu.

De senaste årets kaos, med kraftiga nedskärningar på samtliga sjukhus, är bara det yttre tecknet. De styrande politikerna har tappat greppet om den sjukvård som är länets viktigaste gemensamma angelägenhet. Jag välkomnar den regnbågsallians av M, C, KD och FP, som tillsammans med Sjukvårdspartiet och Miljöpartiet, tydligt och klart deklarerat viljan att ta över. Nu är det upp till Västernorrlands väljare att bestämma.

Möjligheterna till ett maktskifte torde vara goda. Den häxbrygd av dyrbara konsultavtal och otaliga skandaler som passerat revy de senaste månaderna, lär kommas ihåg också i september.

Att vi fått ett nytt socialdemokratiskt landstingsråd, fritar inte det kvarvarande röd-röda etablissemanget från ansvar. Visserligen har man gjort diverse försök att sparka både nedåt och uppåt. Stundom har det sagts att allt är regeringens fel, ibland har man skyllt på tjänstemännen, egna eller inhyrda.

Västernorrlands läns landsting är inte det enda med ekonomiska problem. Men när det gäller hanteringen av skattebetalarnas pengar, är man sämst i klassen. Detta är vare sig den nuvarande eller den tidigare S-regeringens fel.

Med majoritet i landstingsstyrelsen och landstingsfullmäktige kan S och V inte skylla på andra. Trovärdigheten är förbrukad. Det gör också försöken att sparka nedåt i organisationen lika ohederliga.

Jag ser inga ideologiska problem för de sex partier som vill ha mandat för att regera på ett klokare sätt. Problemet gäller snarare de klassiska motsättningarna mellan landskapsgränserna. Detta är dock ett dilemma som också borde gå att hantera bättre.

I veckans länstidningar noterar jag att sjukhusdirektören i Sundsvall, Sigbjörn Olofsson, har misslyckats med att i tid klara besparingarna vid länssjukhuset, detta trots, eller kanske tack vare, sin hårdföra ledarstil. Olofsson lär nu vara orolig för att inte få ”en andra chans”. Och kanske är det så att dagens landstingsledning snart ger honom silkessnöret, detta för att dra uppmärksamheten bort från sin egen kraftlöshet. Oavsett vilket står det klart att den politiska majoriteten inte förtjänar fler chanser än de man redan förärats.